Fyrtio personer väntar hemma i födelsebarnets lägenhet på att han ska komma hem. Han vet inte om att de står där i mörkret. Så hör de hur han låser upp, går in, reglar efter sig - och "lättar på trycket i magen". Roligt - men en vecka senare tar han livet av sig.
Sådana tvära svängar fanns också i Lina Wolffs debutbok, novellsamlingen Många människor dör som du. Den roman hon nu ger ut med den närmast ärekränkande titeln Bret Easton Ellis och de andra hundarna innehåller flera sådana episka lappkast.
I debutsamlingen ingick också en längre novell som mer liknade en ofullbordad kortroman. Den nya boken innehåller tre sådana halvt fristående delar, grupperade kring var sin lång monolog.
De är mycket olikartade: en fattig kvinnas lille son dödas i en bilolycka, en författare får veta att hon är dödligt sjuk i cancer just när hon vill gifta sig och en försäljare blir filmad då han är otrogen och utsätts sedan för utpressning.
De tre monologerna fogas in i historien genom att personer i dem skymtar i de andra delarna men greppet ger romanen en lite splittrad karaktär. Det är som om Wolff behöver berättelserna mer än de personer som återger dem.
Vi får interiörer från en skola där man utbildar tolkar och översättare (Wolff har själv en bakgrund som tolk). Vi får en del miljöbilder från träindustrin. Och vi får rätt som det är en längre novell, en folkloristisk, lite ålderdomlig berättelse om livet i en stenhård by.
Historien refereras av en ung kvinna som också kommenterar det som händer. Hennes stil kunde vara inlyft från en dagbok och är rätt glanslös och väl avpassad till berättelsen. Hon berättar om livet med sin ensamstående mor och om en klasskamrat som börjar extraknäcka som eskortflicka. De snabba pengarna lockar också berättaren.
Mycket av händelseförloppet, den trappa man som läsare brukar få ta sig upp i, är delvis ersatt av samtal. I Bret Easton Ellis och de andra hundarna känns det inte som om den trappan har så många steg. Det ställer förstås extra stora krav på samtalen men också på människorna, de måste ha mycket att komma med, när de nu inte får så mycket draghjälp av det yttre förloppet.
För mig finns de förutsättningarna fullt ut först i tredje delen där romanen får en ton och en tyngd som den tidigare saknat. Här skildrar Wolff en trävaruhandlare som försöker leva anständigt men misslyckas. Hans äktenskap krackelerar. Länge döljs haveriet av tystnad, god vilja, ett försök att bara leva på, feghet och mer och mer sprit.
I det avsnittet är det som om berättaren funnit sin väg. Och författaren går bredvid och håller henne i handen.