Teatern har många ansikten. Just den här gången är det ett gäng amatörer som samlats för att de har någonting att säga. I kabaréns form väljer ensemblen att framföra ett äkta gräsrotsmuller. Med satiriskt uppsåt. Och en uppläxning av etablissemangets politiker som kommer med redan fattade beslut, och där grävskopornas dieselmotorer redan går på tomgång.
Men Hertsöteatern ropar från scenen det allra mest självklara, om vi nu påstår oss vara en demokrati:
– Fråga oss först!
Sketcher blandas med musik där kabarésångerskan Kornelia Waller liksom glider in från högerflanken, greppar mikrofonen och på klassiskt vis frambringar kupletter vars innehåll närmast för tankarna till Hasse och Tage, där även framförandet går i en slags leende stil med 1960-talstradition i botten. Tryggt, säkert och artikulerat dessutom.
Sketcherna tar verkligen avstamp från närområdet. Från rivning av badhuset på Hertsön till kommunalrådets idé om att sälja Hertsöträsk till nån hotellmagnat.
Men det finns en självsatir närvarande också. Som vi går och glor ner i våra mobilskärmar, facebookar, tar selfies och fotograferar tallrikar. Hur upprorets engagemang visserligen finns där, men när det kommer till kritan backar en efter en ur. Någon hade visst tid i tvättstugan, en annan skulle ut med hunden och den tredje hade visst nåt annat att göra. Från engagemang till upprorisk handling tycks alltså steget vara långt. Om man inte betraktar det faktum att dessa medborgare satt upp en teaterföreställning, för det är ju verkligen att gå från ord till handling.
– Gräsrötterna är de man trampar på, ljuder en allsångsrefräng.
Politikerna säljer ut, strutsarna sticker huvudet i sanden och de fonder som bankerna lurat på en går minus.
Ett tag tänker jag att det här nästan kan ses som en travesti på Brechts pjäs, ”Den goda människan i Sezuan”. Fritt tolkat och översatt: Det här är ”den gode medborgaren från Hertsön”. Hur ska hon kunna leva i godhet när hon ständigt blir bedragen.
Icke att förglömma är orkesterns formidabla insats med kapellmästare Håkan Rudehill bakom pianot. Det är också han som komponerat musiken, förutom Grävskopesången som Kornelia Waller skrivit.
Nu har jag varit väldigt positiv till innehåll och ansats, men kan väl avsluta med att detta är amatörteater som förstås inte alltid når höjder i gestaltningen. Och sketcherna fortsätter ibland, en bra bit efter att poängen är levererad. Må så vara. Men tempot, speciellt växlingen mellan scenerna, kunde varit mycket högre. Mindre mängd rekvisita kan också hjälpa. På teatern gäller ofta devisen – mindre blir mer.