Många som betraktar Sverige utifrån tycker nog att det här är ett märkligt land. Jag har tänkt på det ofta, ungefär som med det där fyllot som stod och blottade röven mitt i en korsning en sommarkväll. Att man skäms, och hoppas så in i norden att ingen utomstående ser detta. För då är svenskheten avslöjad.
Så kom Erik Gandinis film ”The Swedish theory of love” med dokumentära bilder som var långt värre än man kunde föreställa sig. Till och med glåmigare än Roy Anderssons dystopiska parodier på svenskhet.
Grått, dystert...och ensammast i hela världen.
Enligt filmen startade allt våren 1972 när en grupp socialdemokratiska politiker samlades för att marknadsföra en ny vision för Sveriges framtid. Ett jämställt samhälle av oberoende individer. Målet var förmodligen att skapa en tillvaro där sann kärlek och gemenskap skulle spira där båda parter var ekonomiskt självständiga. Men som så ofta annars med social ingenjörskonst blir resultatet nästan aldrig som man tänkt sig.
Fyrtio år senare har vi nämligen blivit det ensammaste folket i hela världen. Omtanke är numera institutionaliserad. Någon kommunalanställd klappar ensamma kinder. Ensamhushållet är det vanligaste. Där är vi förstås världsledande med över 37 procent av hela befolkningen som brer sina frukostmackor i lycklig ensamhet. Lägg därtill över 600 000 hushåll där föräldrar lever ensamstående med barn.
Vi håller också på att få en generation som aldrig någonsin kommer att få träffa sin pappa. Så framställs det i vart fall i Erik Gandinis film, när allt fler kvinnor inte tycker sig vilja ha någon partner alls, utan väljer att skaffa barn med hjälp av spermabanker. Pappan som fostrare av barn är därmed på väg att avskaffas. Allt för att bevara den ensammes självständighet.
Och svensken levde nu lycklig i alla sina dagar. Fri, och utan att behöva dela tandkrämstub med någon annan äcklig människa.
Nej, naturligtvis är det inte så.
Detta sociala projekt har bara lett till en praktisk solipsism. Vi är knappast ett lyckligare folk heller. Vem vill påstå det? Tvärt om är vi förmodligen världsledande även på depression. Ensamma till och med inför oss själva. Oförmögna att se det egna jaget mitt i förödelsen.
Istället fick vi – som en filosof uttryckt sig – ett individualistiskt samhälle utan individer.
En riktigt sorglig saga, om ni frågar mig.