Som författare vet man ju själv vartåt den dramaturgiska kurvan pekar, alltså själva poängen med texten. Under resan dit ska läsaren få tillräckliga vinkar om färdriktningen för att dels hänga med i berättelsen, dels tycka att det är spännande.
Den enögda kaninen har förvisso ett spännande innehåll, och är även skriven på ett mycket ledigt, flytande och tilltalande språk, men saknar den dramaturgiska medvetenheten.
Hemvändaren Davids kriminella eskapader tillsammans med sina vänner, rör upp större vågor i det lilla samhället än vad de kunnat föreställa sig.
Händelserna återberättas i jag-form av David, men tyvärr räcker inte berättarens kommentarer för att skapa verkligt liv och spänning. Carlsson lämnar för mycket av berättelsens betydelse till läsaren, så att intrycket blir att man får ta del av oredigerade sammanhang, som man själv får hålla ordning på och försöka leda in mot det som avslöjas redan i början: sju människors död vid ett och samma tillfälle.
Under läsningen får jag en lustig känsla av att hela boken är en parafras på Enid Blytons Fem-böcker, kanske mest för att en av huvudpersonerna heter Julian.
I Fem-böckerna händer alltid äventyren på sommaren, man är alltid ett gäng med en ledare och med tydlig rollfördelning. När allt hänt, så återgår sen tillvaron till det normala.
Men genrelitteratur ska förstås inte nagelfaras för hårt i de författartekniska sömmarna. Som spänningsroman funkar Den enögda kaninen hyfsat, och står sig bra i läskonkurrensen.