Nina Björk har aldrig kunnat beskyllas vara mainstream eller en intellektuell vindflöjel som anpassar sig efter samtidens vindar. Hade så varit fallet hade hon knappast anno 2016 kommit med en personligt hållen biografi om Rosa Luxemburg, socialistikonen.
Och mer än något annat trodde denna lilla och lätt haltande kvinna på aktivismen och citerade Goethe, "anfang war die Tat", i begynnelsen var handlingen. Helt enkelt att ”människan blir vad människan gör”.
Och polsk-tyska Luxemburg såg i massan, det vill säga de många människorna, folket, den kraft som skulle stöpa om samhället i den för henne givet lagbundna vägen till socialism, såsom Marx hade förklarat det hela.
Tvisten med Lenin gällde framförallt synen på organisation och demokrati; Luxemburg trodde på massan medan den ryske revolutionären ville ha ett så kallat upplyst avantgarde i ledningen för revolutionen.
Det är en ytterst spännande tid huvudpersonen lever och verkar i; hon föds 1871 och dör, mördas, 1919. Industrialismen är tidens nya produktionsmelodi och arbetarna har blivit en social klass att räkna med. Och för Rosa och andra likasinnade är det den klass som ska göra slut på den tarvliga utsugningen som bygger att några har, äger produktionsmedel, medan folket inte har mer än sin arbetskraft.
Nina Björk är ett med sin text och sin hjältinna, utan att det på något sätt känns klemande. Hon förstår henne inte i bland; men mestadels finns det en förståelsens och samtyckets bro mellan de två socialisterna.
Björk är dock bäst när hon för över frågor från Rosas tid till vår samtid, i Sverige och världen. Visst har vi demokrati, men bara politisk, det vill säga inte en fullödig sådan där även ekonomin är underställd folkets vilja, menar Björk och målar upp bilden av ett hus där ett av rummet avviker, det stora där icke-demokrati råder.
I förra seklets andra årtionde svek ledare inom socialdemokratin revolutionen i Tyskland, frångick sin internationalism och blev en nationell rörelse då den 1914 sa ja till pengar till första världskriget. Det fick Luxemburg att skriva: ...då dog den som socialism i själva sitt existensberättigande var internationalistisk”.
Rosa Luxemburg var, förstås, en sammansatt person som drömde om barn och ville bli ett vi med sin älskade Leo, också han revolutionär fast mer i bakgrunden. Det blev inga barn, det fanns inte tid, det blev en katt.
Kvinnofrågor fanns inte på Rosa Luxemburgs dagordning. De fick andra sköta. Enligt Nina Björk har Luxemburg felaktigt lyfts fram som en frontfigur i kvinnors dåtida kamp. Först socialismen, var Rosa Luxemburgs linje.
"Drömmen om det röda" har ingångar till långt fler områden än en recension kan ta upp; samhälleliga liksom relationen mellan könen, med mera, över tid och rum. Och genom att Björk konsekvent skriver hen läser jag också in ett ställningstagande.
Nina Björk är en skarp intellektuell som skriver enkelt fast med skärpa. Och ambitionen att lyfta fram Rosa Luxemburg - ”försöka göra henne lite mindre död” - är något hon lyckas mycket bra med.