Englunds säregna bildvärld

Det är en säregen bildvärld man möter i Anna-Carin Englunds utställning. Det är som om den befinner sig i glappet mellan dröm och verklighet, mellan det fullt möjliga och fullständigt osannolika.
Hennes bilder är ofta gjorda på pannå som grundats med ljusockra och sedan använder hon kolpenna och oljefärg i sina bilder, när hon inte gör rena teckningar. Färgerna får ofta ett lite pastellartad nyans som bidrar till den där overkliga tonen i hennes bilder.
Och i bilderna kan till synes oförenliga bildelement mötas, eller omarrangeras så att verkligheten skruvas upp och förvrids till något mer eller mindre absurt.
På en bild står en kör och sjunger.
Det är det fullt möjligt att den gör.
Lika möjligt är det att någon sitter övergödd och missförstådd vid ett bord någonstans. Om än tragikomiskt.

Det är dock mindre sannolikt att någon hund surfar, eller att en elefantliknande karaktär skulle stå och suga på en banan i något gathörn.
Det är dock fullt möjligt i Anna-Carin Englunds bilder och på så sätt ligger hon nära surrealismen. Hon använder sig av allt, en plump, en linje, den mest konventionella eller okonventionella symbol - för att säga vad hon vill ha sagt, för att använda sig av Marcel Duchamps ord.
Men därmed inte sagt att hon skulle ägna sig åt tankens diktamen under frånvaron av all förnuftskontroll och alla estetiska och moraliska avsikter, som André Breton formulerade det.
Därtill är det alltför sammanhållet och stilmässigt medvetet.

Englunds säregna bildvärld

KONSTAnna-Carin EnglundKulturens hus, LuleåPågår t o m 7 mars