Englund vinner i längden
BOKStridens skönhet och sorg - Första världskriget i 212 korta kapitelPeter EnglundAtlantis
Foto:
"I en mening är detta ett stycke anti-historia, i det att jag har sökt att återföra denna på alla vis epokgörande händelse till dess minsta, atomära beståndsdel, nämligen den enskilda människan och hennes upplevelse", skriver författaren i förordet.
Akademiledamot Englund är på hemmaplan. Ända sedan succé-debuten med Poltava (1988) och framgent har krig varit en återkommande beståndsdel i böckerna. Och det är med säker hand och grundlig research han skapat Stridens skönhet och sorg. Jag vill likna den vid en väv där Englunds prosa är varpen, medan de 19 individernas brev, dagböcker, journaler och anteckningar, är inslaget som berättar om det vansinne som heter första världskriget och pågick mellan augusti 1914 och november 1918.
Första världskriget sades vara ett krig som skulle göra slut på alla krig. 90 år efter dess slut vet vi alltför väl hur mycket sanning det låg i påståendet. Men denna slogan är ganska talande för hur den tidens propaganda för kriget kunde låta. Detta kombinerat med tal om nationens ära och personliga ambitioner av olika slag, gjorde att många européer på ömse sidor 20-årsstrecket drogs med och blev frontsoldater eller sjukvårdspersonal i ett krig man efterhand kom att ifrågasätta allt mer.
I Stridens skönhet och sorg skildras denna känslosvängning med subtil precision. Hur ett ord, en mening, en reflektion, eller ett minne där livet före kriget tränger igenom den själsligt dödande skyttegravstillvaron. Och med det drömmen om ett slut på kriget.
Ett krig som dock välkomnades av 21-åriga Alfred Pollard, infanterist i brittiska armén, vars hela jag längtade att möta den tyska fienden på slagfältet och därefter äras som de som äras bör. Pollard var inte ensam bland de 19 att välkomna striden mot "lede fi" 1914. Det gjorde också den tyska 12-åriga skolflickan Elfriede Kuhr, som skämdes när mormodern talade om fred.
Italiensk-amerikanen Vincenzo D´ Aquila, frivillig infanterist i italienska armén, var också för kriget, men samtidigt mot. Hans existentiella Moment 22 tog honom till sinnessjukhus och den slutliga övertygelsen att...ja, det svänger minst sagt hos italienaren. Kanske hade han behövt en "fickupplaga" av Dantes Den gudomliga komedin, som Paolo Monelli, bergsjägare i samma armé.
Det första världskriget utspelades också långt utanför Västeuropa. På Balkan, på "östfronten" och i Ryssland pågick strider, liksom i Östafrika och det som svepande kallas Mellanöstern, inklusive dagens Irak.
Englunds väv är minst lika intressant i dessa utomeuropeiska tassemarker.
Och i synnerhet från 1917 och framåt. Det råder brödkravaller i Moskva och Petrograd när världen och sjuksköterskan i ryska armén, engelskan Florence Farbrough, nås av rykten om en "statskupp" i Ryssland.
Det krig som skulle bevara status quo ser istället ut att kullkasta den gamla ordningen.
Och ungefär samtidigt tågar britterna in i Bagdad med förhoppning att hälsas som befriare från det osmanskt/turkiska oket.
Händelser om vilka Rafael de Nogales efter krigslutet 1918 profetiskt säger kommer att leda till allvarliga "väpnade konflikter". de Nogales, kavallerist i osmanska armén men med rötter i Sydamerika, syftade på den fransk-brittiska delningen av den osmanska kakan bestående av även Syrien och Palestina.
Stridens skönhet och sorg är en bok med tyngd som vinner i längden. I början kändes den lite seg och malande. Men fort tog den övertaget när människorna fick form och karaktär. Och om det passerat alltför många sidor, eller veckor i boken, sedan man läste om den eller den, börjar jag längta efter att höra "hur det är" med Pál Kelemen, Kresten Andresen, Sophia Botjarskij, René Arnaud eller Harvey Cushing. Människor som av kriget berövades: "Ungdomen, illusionerna, hoppet, medmänskligheten - livet".
Så jobbar vi med nyheter