En vitbok över Westerbergs liv
TeaterElvaåringenAv och med Staffan Westerberg Produktion: Teater Brunnsgatan fyraNorrbottensteatern den 8 december
Foto:
Här på Kulturen satte vi då rubriken "Ge oss massor och ännu mera Staffan!". Önskan infriades, kan man kanske säga.
Han kom alltså tillbaka ganska snart med Elvaåringen. Det här är dock ingen renodlad teaterpjäs, utan mer en berättarföreställning med Staffan Westerbergs nyutkomna och självbiografiska bok som utgångspunkt.
Det handlar mest om barndomen i Luleå och ungdomsåren i Paris.
Förresten: Man måste väl heta just Staffan Westerberg för att kunna göra någonting sådant häringa. Tänk dig själv att göra en föreställning med den underförstådda rubriken "Jag med mina diabilder och boken om mig själv". Det kan sluta illa och bli hur patetiskt som helst.
Men egentligen behöver man ju aldrig vara orolig. Som vanligt bedårar han med sin åldrande charm. Han hinner knappt in på scen heller, förrän han äger varje sekund och bemästrar varje andetag i salongen.
Förresten påstås det inte vara diaprojektioner egentligen, utan en slags uråldrig föregångare - skioptikonbilder. Man får se det som en gestaltning. Gammal man åker in i barndömet, återvänder till minnena och de gamla bilderna från fotoalbum med bruna läderpärmar. Ett liv summeras. En bild på ett bröllopsfoto, men med följdfrågan: Hur gick det egentligen?
Rädd och jävla snäll! Det blir en sammanfattande replik. Hursomhelst är berättelsen om elvaåringens liv allt annat än lycklig. Han är en liten pojke som hamnar utanför själva livet. Dessutom förlorar han sin storebror Lars, påkörd av en bil på mors dag med kabbelekor på pakethållaren. Aldrig någon närhet, bara ett betraktande av tarvligheter. Modern tynar bort i sorg och saknad. Kanske blir det hans överlevnadstaktik, att besjäla de små och till synes meningslösa tingen.
Staffan Westerberg sitter mestadels stilla på en stol och läser ur sin bok. Språket är hans eget, så laddat och associativt att man nästan ramlar baklänges. Små detaljer fylls hela tiden med liv och mening i de tvära kasten, som i hans betraktelse av tapeten från barndomen med "sommarklädda barn på jakt efter lyckan". Men den är en lycka som vägrar infinna sig.
Det är ändå vackert på många vis. Och tokroligt. Han är clownen som får oss att skratta åt livets dysterhet.
Att vara rädd och jävla snäll verkar förfölja honom. I Paris hittar han i och för sig portalen in i livet och njutningen. Men han är fortfarande så rädd och jävla snäll att han rusar ut igen, till betraktandet och distansen.
Precis som i Glada änkans röv anar man att det är dödsångesten som driver honom att göra denna dystra sammanfattning av livet. Det här är hans vitbok, den stora rannsakningen inför mötet med Sankte Per.
Eller som om han vill förekomma döden. Elvaåringen blir hans tal vid kistan till sig själv, en dödsruna.
Som åskådare blir jag själv himla rädd bara av att se på. Är livet så här skrämmande och farligt. Ja, i vart fall får alla episka sagor om liv samma slut.
Det här är nu ett gästspel då denna show produceras av Teater Brunnsgatan fyra i hufvudstaden.
Men här i Luleå finns chans att se den här gripande föreställningen igen i kväll på Norrbottensteatern. Annars får man köpa boken, eller åka till Brunnsgatan i en helt annan stad och se showen på lördag eller söndag.
Så jobbar vi med nyheter