En växande längtan

Det här reportaget skulle kunna handla om tre små under. Men istället handlar det främst om vägen genom barnlöshet. Clas och Christina Lund i Rosvik har bestämt sig för att vara öppna med sin resa, den som i höstas ledde dem till Taiwan och tre adoptivbarn. Men det är som sagt inte barnen vi träffas för att prata om, det är vad de äkta makarna gått igenom som ett par med funderingar på barn.

– Det känns som om det är tabu att prata om barnlöshet. Det är som med döden. Den finns nära oss alla men ingen nämner den. Och just barnlöshet kan bära på så mycket sorg och skam, så den behöver vi verkligen prata mer om, säger Christina Lund där hon sitter intill maken Clas vid köksbordet i Rosvik.

De har levt ihop i 13 år. Till en början utan att ha några bestämda tankar kring familjebildning. Christina, i dag 36 år, berättar om en händelse i sin barndom som kom att prägla hennes syn på graviditeter.

– Jag var tre år när min lillebror föddes. Det var på 1980-talet när det fanns en idé om att hela familjen skulle vara med på förlossningen. Det blev ett trauma för mig. Jag minns det som om det var i går. Det där gjorde att jag länge inte hade någon större barnlängtan.

Hon var 23 och Clas 24 när de träffades och blev ett par. Tre år efter det misstänkte Christina att hon var gravid, så hon gjorde ett test.

– Jag sprang in till Clas och skrek, utan förvarning om att jag ens gjort testet, att jag var gravid. Men så hade jag sett fel på stickan...

Missförståndet med stickan blev starten på en ny process dem emellan.

– Det var inte så att vi där och då bestämde oss för att skaffa barn, men någonstans var det en slags start då vi sa ”blir det så blir det”, berättar Clas.

Längtan tilltog så småningom och tre år efter händelsen med stickan kände de att det kanske var läge börja kolla upp det hela.

– För oss båda har adoption alltid känts som en möjlig väg att bli familj, så vi bokade tid hos socialförvaltningen för att kolla upp det.

Väl där tipsade handläggaren om att de ju kanske kunde prova göra en provrörsbefruktning först.

– Vi kände ”okej”. Men det blev inget barn efter det försöket heller, säger Clas.

– För en del är nog den processen otroligt jobbig, besked om försök som misslyckas. För oss var det mer en känsla av att det nog inte var meningen att vi skulle få barn på det viset, menar Christina.

Paret tog då tag om adoptions­tankarna och anmälde sig till en föräldrautbildning. När den drog igång förstod de hur mycket sorg och stress som kan vara i omlopp när det handlar om barnlängtan.

– Många hade kämpat länge för att lyckas få ett biologiskt barn. För oss var livet med barn aldrig något som var givet hur det skulle se ut. Biologiska eller inte spelade ingen roll. Men även scenariot att det inte skulle bli några barn över huvet taget har funnits inom oss. Vi döpte det tidigt till att vi är team Lund, och får vi barn blir det kul men får vi inte barn blir det också kul. Det finns så mycket att uppleva och göra i livet, berättar Clas.

Om deras resa genom barntankarna varit tämligen lätt fram till föräldra­utbildningen blev den desto tuffare efter den. Dels fick de vänta så länge som nio månader mellan kursens slut och starten på adoptionsutredningen.

– Det var så högt tryck på handläggarna att de inte hann med. Att gå och vänta på att komma igång med det hela var påfrestande. Det tog på krafterna.

Och när väl adoptionsutredningen kom igång visade sig den bli bland det tuffaste de varit med om.

– Man vänder ju ut och in på hela sitt liv. Synar allt, säger Clas och Christina fyller i:

– Det blev en emotionell dränering. Man rannsakar sitt jag, vem man blivit och varför.

Utredningen pågick i tre månader och innehöll sammanlagt 24 timmars intervjuer.

– Efter den var vi rätt slut. Bara att fylla i vissa papper som skulle lämnas in var krävande. Det tog oss ett halvår efter utredningen att få ihop dem, fastän det inte var stora grejer.

Men så, i april i fjol, lämnade de till slut in hela adoptionsansökan. De hade då fått information om att det från det läget ofta tar runt ett och ett halvt år innan något barnbesked kan komma. Så de beredde sig på att kanske få veta något om ett blivande föräldraskap runt sommaren 2016.

Sedan sa det plötsligt pang. De lämnade in ansökan en tisdag och fredag samma vecka fick de ett besked de aldrig kommer glömma.

– De ringde och berättade att det fanns tre syskon i Taiwan som behövde ett nytt hem. Alla tre. Tillsammans.

Clas och Christina fick helgen på sig att fundera. Frågorna blev stora. De var inställda på ett barn, nu fanns tre. Alla under fyra.

– Skulle vi klara det? Skulle vi orka?

Så kom den tro de båda bär till dem på ett starkt sätt. Det hela kändes bestämt av Gud menar de.

– Är det dessa barn vi erbjuds så är det dessa barn vi ska säga ja till. Får man ett uppdrag får man också kraft att genomföra det hela tänker vi.

Chocken var dock total. De talade med vänner och föräldrar, bad om råd och stöd och kom fram till att svaret på erbjudandet var ett givet ja.

– Hjärtat sa alltid ja. Under hela den här processen. Visst var det tufft under utredningen, men innerst inne sa hjärtat alltid ja, berättar Clas.

De spenderade fem veckor i landet som deras i dag fyraåriga Linnea, två-åriga Molly och ettårige Noah fötts i. Den tredje december landade de på svensk mark, som den familj de nu är. Clas är den som är hemma med barnen på heltid ända fram till i höst då förskole­tid tar vid, ett beslut som de tog för att Christina har ett jobb som resande säljare där hon kan styra mer över sina tider än vad Clas kan i sitt på Arbetsförmedlingen.

När vi träffar dem är det mitt i ett mellis på en ledig dag för Christina. Eller ledig och ledig, så mycket ledigt har makarna Lund inte i dag. Det är full rulle och många händer och småfötter som far omkring.

– Man upptäcker nya sidor av sig själv genom föräldraskapet. Tålamod har till exempel fler dimensioner än jag trodde innan. Bara att gå och handla med alla tre ensam är en process. De hittar på grejer som man inte visste fanns, säger Clas.

– De är smarta helt enkelt, kontrar Christina och skrattar.

Team Lund gick från att vara en duo till en kvintett i en handvändning. Chocken har nu lagt sig och vardagen är ett faktum. Ett tillstånd de älskar att hängiva sig.

– Det är full rulle. En massa liv. Det är liksom inga stilla barn vi fått direkt. De är aktiva. Jag har gått ner fyra kilo på fem månader av att springa ikapp dem, skrattar Clas.

Finns det något ni känner ni lärt er under den här tiden då frågan om barn var en fråga utan svar?

– Ja, Vi har blivit ett än starkare team. Vi har svetsats samman och inte gett upp oss, det vill säga grunden i team Lund, säger Clas och Christina fortsätter:

– Har vi haft en jobbig dag säger vi alltid på kvällen innan vi somnar, ”Team Lund, kom ihåg team Lund”. Vi pratar oss genom livet, resonerar mycket fram och tillbaka och är bästa vänner.