Fantasyboken "Middagsmörker", som utspelar sig i Norrbotten, är en välskriven och lättläst bok. Berättelsen är spännande och gripande, men förutsägbar. Vissa händelser blev såklart överraskningar som jag inte väntat mig, men upplösningen var nästan så uppenbar att jag blev en aning besviken.
Den dramaturgiska uppbyggnaden är skickligt skriven, och jag var inte beredd på många händelser, men jag visste ändå hur allting skulle sluta. Om detta är resultatet av att ha läst för många böcker eller att denna var dåligt skriven kan jag dock inte svara på.
Den sextonåriga Áili tvingas flytta från Skåne till Norrbottens nordligaste by, Idijärvi, för att hennes pappa nyligen har gått bort i cancer. I byn väntar hennes morfar, som verkar allt annat än glad över att ha henne där.
I byn känner hon sig utanför, förvirrad och rädd. Visst flödar sameblod i hennes ådror, men hon känner sig inte alls som en same. Och byns invånare gör det klart för henne att de också tycker det. Hon vill allra helst bort, långt ifrån kulturen hennes pappa aldrig berättat om, och långt ifrån kylan hon känner, från vädret och människorna.
När mystiska saker börjar hända i byn kan Áili bara förklara det med sitt samiska arv, och det röda norrskenet varnar för den samiska legendens Borri Noaidis blodbad. Áili skaffar sig vänner och fiender i den lilla byn, och snart blir hon indragen i en flera sekel gammal konflikt som riskerar att skada de hon bryr sig om, och drastiskt ändra levnadsvillkoren i Sápmi.
Om man är en norrlänning som läser så borde man vara beredd på en hop av fördomar av Áili i anslaget. I början gnäller hon också konstant över det norrländska vädret, och jag undrar om hon ens kommer att överleva en vecka när det också framkommer att hon är vegetarian.
Men det är också sådana här till synes obetydliga problem som bevarar bokens realism. Magin som Áili stöter på är inte en plötslig problemlösare, mer raka motsatsen. Allting verkar bara bli värre och värre för varje sida jag viker, men svårigheterna som uppdagas är ändå relaterbara. Även fast magin är ett av problemen så kan jag ändå koppla mina egna besvär till hennes. Det finns ingen slöja som förfinar, berättelsen är rå och verklig, och det uppskattar jag verkligen.
Något jag skulle önskat är att det fanns en förklaring till den mystiska symbolen som är ritad i varje kapitels början. “Cirkeln i romben i cirkeln”, som den beskrivs, hade jag aldrig kunnat se framför mig utan bilden i boken. Men var kommer symbolen ifrån? Med en sådan invecklad beskrivning och konstant förekomst borde den väl ändå ha någon betydelse? Tydligen inte.
Förutom den aningen förutsägbara handlingen tyckte jag att boken i sin helhet var väldigt bra. Texten flöt på i en lättläst och vacker takt, karaktärerna var utmärkt gestaltade, Áilis utveckling var fascinerande och själva byn kändes som sin egen fängslande värld. Dessutom var kopplingen till bokens namn i de sista styckena ett väldigt vackert sätt att knyta ihop säcken på.