Ingenting – svarar du förmodligen och då tvingas jag tillägga – av okunnighet. Hör bara resebeskrivningen när fransmannen via Kalix och Råneå närmade sig ”Gamla Luleå stad”. Fortsättning följde: ”På gästgivargården därstädes träffade jag en fattig student, som ganska hjälpligt förstod latin. […] Jag ansåg honom mycket lämplig att vara min tolk under en liten tio eller tolv dagars resa, som jag hade för avsikt att göra i Lule lappmark för att se pärlfisket. […] Vi hyrde en båt med tre roddare och begåvo oss av på eftermiddagen. Vi färdades framåt lika hastigt, som jag nyss färdats på Kemi älv, men utom att forsarna icke tilläto oss att i båt komma högre upp än till Holmforsen, som även kallas Laxholmen, voro de vägar på land, som man vanligen tager för att begiva sig till den lilla Karatj-älven, där pärlmusslorna finnas, ofarbara till följd av översvämningar, förorsakade av snösmältningen.”
Allt detta avser våren och försommaren 1718, d v s samma år som Karl XII stupade vid Fredrikshald. Tids nog fick fransmannen veta att p g a högvattnet räknade lokalbefolkningen med att fångsten av musslor skulle komma igång först i augusti. Alternativet blev att studera laxfisket vid Laxholmen. Egentligen känns det som att vår resenär växlar spår. Pärlorna och högvattnet glöms bort i texten. Om fisket får vi veta några grundläggande fakta: att samerna inte har rätt till fiske av detta slag samt att det ägs av kronan och utarrenderas.
På frågan om det fanns några kåtor och samer i närheten får man veta att sådana kunde besökas på två mils avstånd. Sagt och gjort, roddare och vägvisare anskaffades och efter mycket möda kommer man fram till troligen Bodträskån. Där fanns kåta med fiskande samer, där träffade man på en kvinna som höll på med tennbroderi, men ifråga om mat var fransmannen mera tvekluven. Han tackade först nej till kokt fisk men övertygades sedan om att smaka på den lokaltillverkade smörliknande osten, den som åts uppenbarligen till torkad fisk istället för bröd. Om inte annat så gavs omdömet att smöret var bättre än det såg ut trots att det inte var så gott i smaken som det som tillverkas av komjölk.
Tänk vilken scen från sommaren 1718. Istället för pärlfiske och laxfångst fick fransmannen och hans tolk sitta ute i de väglösa skogarna, pröva på i högsta grad lokalproducerad mat (för att använda ett påtagligt modernt uttryck) och dessutom via latinet bekanta sig med allt detta exotiskt samiska. Likaså var det exotiskt i andra riktningen. Vem var främlingen? Fransman har det redan sagts, mångberest i Europa var han också. Vad sägs om att ha varit i Konstantinopel, Malta och Spanien? Eller att ha träffat självaste Karl XII i hans läger i Bender? Nu var La Motraye i Sverige, kom närmast från Jukkasjärvi, Kalix och Gammelstad, och sedan gällde Harads, Bodträskfors eller vad vi ska välja för ortnamn.
Språkligt sett gick förmodligen samtalet rätt trögt. Annat hade det varit i Kalix, där La Motraye och sockenprästen Walltier hade mycket att samtala om, och som vi får tro på latin utan tolk. De båda hade nämligen träffats i Bender när Walltier var fältpräst vid Västerbottens regemente. Socialt sett var också prästgården en mera välbekant arena. Man riktigt känner från kåtabesöket att här var det exotismen som dominerade.
Även i andra avseenden kan vi fortsätta och pendla mellan ”stora världen” och det lokala för att inte säga exotiska. Själva laxfisket i Edeforsen har en djup historisk förankring, och då ofta på temat det nationella och det lokala. Ett år som 1327 uppläts Lule älvdal för kolonisering och fiske till bl a ärkebiskopen. Ett annat år eller 1548 lade Gustav Vasa beslag på kyrkans del i laxfisket, som därmed blev kronofiske. År 1621 donerade kronan fisket till Luleå stad, låt oss säga som ett slags stöd till den nygrundade och inledningsvis tynande staden. Slutligen säljer Luleå stad 1960 sin fallrätt inför bygget av Laxede kraftstation.
Den kavalkaden är typisk beträffande äganderätten. Lokal, nationell eller multinationell var frågan. Och sen då? Sedan 2013 är Laxholmen en ”museiö” som ligger strax nedströms kraftverksdammen, dessutom klassad som Värnområde med tanke på kulturhistoria och natur.
Laxholmen återfår därmed sin centrala roll, där Luleborgarnas timrade stugor och bodar användes visserligen säsongvis men under flera hundra år. Det var hit som Carl von Linné kom under sin lappländska resa 1732 och upplever den besvärliga ”svidknotten”, en minimygga som biter grymt.
Vid samma tillfälle noterar han även att det fanns en tall där man ristat in fjällflodens högsta vattenstånd, exempelvis l669. Samtidigt hade han turen att vid ankomsten 28 juni befann man sig mitt i laxfiskesäsongen.
På Laxholmen kan vi fortfarande se ”Lapptallen”, egentligen en kvarstående stubbe med inskriptionen 11 juli 1758. Den stubben hänförs till linnélärjungen Jonas Hollsten, känd som präst i Jokkmokk och Kvikkjokk. Han sägs ofta ha varit på genomresa och då rimligen besökte Laxholmen.
Var har vi fransmannen La Motraye i all denna uppräkning? Hit till Laxholmen kom han i sällskap med sin latinkunnige student. Den information han skrev ned är förvånansvärt knapphändig. Laxfiske förekom redan vid den tiden såvida inte högvattnet lade hinder i vägen. Vattenståndsmärket bör ha funnits redan då. Den speciella med privilegier för Luleå stad nämns i korthet. Istället ägnar han sig åt det förmodligen mest exotiska han kunde bjuda på, besök i lappkåta och den märkliga mat som där fanns. Men så hade fransmannen redan varit ute i stora världen i flera bemärkelser. Hade man sett Konstantinopel och träffat Karl XII kändes kanske Laxholmen och laxfisket inte så mycket att orda om.