Hundra år efter Einstein verkar vi alltså vara kvar på den newtonska nivån. Än ser vi inte krökningen av rummet. Detsamma verkar gälla för vår syn på materien. Som jag understrukit förut: Poängen är inte att förneka stenens existens, men väl förundras över att den faktiskt går att hålla i handen.
Alla har väl undrat vad världen egentligen är uppbyggd av, och hur den kan fungera som den gör. Här uppe i makrokosmos uppfattar vi nog alltet som logiskt sammanhållet i tid och rum, styrt av deterministiska lagar. Så har det alltid varit, och ska alltid förbli. Dominobrickornas fall, ni vet. Alltings orsak och verkan.
Men ungefär samtidigt som Einstein presenterade sina teser föddes även kvantmekaniken. En teori om hur världen fungerar i mikrokosmos, bland kvarkar och fotoner. Här kunde man snabbt konstatera genom experiment att det är mycket som tycks märkligt, spöklikt och gåtfullt.
Slump och sannolikheter styr i stället för determinism. Fotonen kan konstigt nog uppträda som både partikel och vågrörelse. Partikelpar som rumsligen är åtskilda verkar ändå på något märkligt vis hänga samman. Om man påverkar den ena, så reagerar den andra. Som om de hade mobiltelefoner.
Inte heller verkar tid och rum hänga samman bland partiklarna. Som om det funnes en ny ontologisk kunskap tillgänglig, men att vi liksom struntar i besvärande fakta, och med motsträvighet utgör en tyst inkvisition, likt den Gallileo Gallilei utsattes för 1633.
Den tes vi borde pröva är att det här är vår verklighet, lika mycket som någonting annat. Materien existerar på denna sannolika grund, såsom vi lärde oss om Cesium 137 efter Tjernobylolyckan – med en halveringstid på 30 år. Man kan alltså inte förutsäga vilken enskild atom som kommer att sönderfalla, bara att i genomsnitt hälften gör det.
Om nu mikrokosmos faktiskt vilar på alla dessa motsägelsefulla principer, så är det också den värld vi lever i. Om den kvantmekaniska teorin är sann, vill säga.
Betänk även: om materien består av atomer, och om atomen i sin tur består av 99,99999 procent tomrum...hur kan man då stå på ett golv utan att åka rakt igenom det? Kanske är det till och med så att vi – uppbyggda av denna gåtfulla materia – faktiskt saknar utsträckning i rummet.
Hur man bör betrakta denna tomhetens existens, är det högst sannolikt att jag skriver om nästa gång.