"Han ville därifrån. Vi har fullt sjå att hitta dit", lyder anslaget till Peo Rasks bok "Eyvind" som har ambitionen att söka upp och berätta om de platser och villkor Norrbottens ende nobelpristagare (1974) växte upp i och därför delvis formades av. Det mesta rör sig kring 1915, det år då Eyvind (född Edvin) blir 15 år.
Naturen och den så kallade utvecklingen gör det naturligtvis svårt att hitta tydliga lämningar från platser där Johnson verkade som ung och drömmande pojke. Bagarstugan i Björkelund i Boden, som Eyvind bodde i med sina föräldrar de första 13 åren, räddades i början av 1980 från rivning och är numera museum. Om stugan står..."i varje stafettlopp finns en första sträcka".
Pappan var rallare med rötter i Värmland, och mamman var från Blekinge. Föräldrarnas härkomst var ny för mig och med det kom jag tänka att uppbrottet från Norrbotten måhända fanns redan i modersmjölken.
Att hitta andra platser är värre; till exempel Näsberg och Hedberget, dit Eyvind flyttade 1913 och blev fosterpojk hos morbrodern Anders Rost med fru. Men tack vare foton och illustrationer kan man ana livet och tiden. Och det hårda jobbet i stenbrottet där ynglingen från Björkelund knackade makadam under långa arbetsdagar.
Fröet till författaren Eyvind Johnson kan härledas hit. Det hårda slitet formar tankar som långt senare kommer på pränt i noveller och romaner. "Uppbrottets nödvändighet", är ett återkommande uttryck och karaktärsdrag hos Johnson.
"Eyvind" är komponerad som ett växelspel mellan Rasks egna text, utdrag och citat från Johnsons texter, plus foton, illustrationer och inte minst kartor.
Eyvind Johnson debuterade 1925 med "Timans och rättfärdigheten" och citaten från olika recensioner/bokanmälningar är överlag positiva.
Om det var svårt att hitta spår av Eyvind i Näsberg och Hedberget, blir det inte mycket lättare i Bodön och Björns tegelbruk. I Bodön, en långsmal ö mellan södra och norra sidan av Sävastnäs, jobbade Eyvind, yngst av alla, vid "Luleåälvens första flottningsplats".
Och medan första världskriget var inne på sitt andra år, säsongsarbetade han på nämnda tegelbruk. Tegelbruket var ett av många som sett dagens ljus vid sekelskiftet. Ett arbete om vilket Eyvind senare skrev: "Att lasta tegel dödar mycket av de erotiska drömmarna, man känner sig fullvuxen och ond av det". Björns tegelbruk brändes ned 1970, och som foton visar kan man idag bara hitta högar av tegel runt platsen.
Arbete vid stenbrott, med flottning, på tegelbruk och senare vid sågverk var förstås hårt för en pojke i mitten av tonåren. Och idag fullständigt främmande för de som är födda i Sverige. Dock inte för folk födda i den så kallade tredje världen.
Eyvind Johnsons romansvit "Romanen om Olof", som enligt Rask placerar in Johnson bland våra arbetarförfattare, är rik på stoff från ovannämnda platser, direkt eller indirekt. För trots att Eyvind tidigt blev resenär och europé återkom han på olika sätt kring känslan runt ungdomen och det som formar en människa.
"Men oavsett mål så reser man inte ifrån sig själv. Resor leder i många fall tillbaka till en själv".
"Eyvind" är ett bidrag till pusslet Eyvind Johnson, vars liv slutade 1976. Boken sista del består av foton från samma år och hans sista tre dagar i det Norrbotten han trots allt innerst inte hade glömt.
Eyvind är ingen aha-upplevelse för den invigde, men förhoppningsvis kan den väcka nyfikenhet hos den oinvigde. Själv blev jag sugen att återigen se Jan Troells storslagna film "Här har du ditt liv", som är baserad på Eyvind Johnsons romansvit "Romanen om Olof".