En uppvisning i undertryckta känslor
BOKMorbror Knuts sorgsna leendeKatarina KieriNorstedts förlag
Foto:
Katarina Kieris nya kortroman Morbror Knuts sorgsna leende är en uppvisning i undertryckta känslor och poetiskt språk med nästan ursäktande tonfall. Under den 150 sidor långa berättelsen står huvudkaraktären Karla och stampar i en tillvaro i stort sett bestående av Staden, Byn, Mamman som är änka, samt de två kärva morbröderna Brynolf och Knut.
Boken utspelar sig i olika tider av dåtid. Mamman har någon gång bytt den finsktalande Byn vid älven mot den svensktalande Staden, men återvänder pliktskyldigt till Byn, flera gånger per år.
Dottern Karla talar inte finska och känner sig inte hemma någonstans. Hon äger de "gammelmodiga" dragen och är korthuggen och hård utanpå, som sina finsktalande släktingar, vilket gör henne till en främling även i Staden. Inuti kokar hon av tankar och känslor, men hon stänger in och sväljer och det är sällan något tränger upp till ytan.
"Morbror Knuts sorgsna leende är som en bumerang. Katarina Kieri kastar ut berättelsen åt olika håll, olika infallsvinklar. Men den återvänder hela tiden till utgångspunkten, till Byn, till morbröderna, till mamman och Karla. Historien rör sig inte framåt, den ältar på, sätter sig ideligen vid köksbordet där i Byn tillsammans med Brynolf och Knut och samtalar korthugget på finsk brytning och doftar Commerce, varefter den reser sig och går utan ett ord. Men till köksbordet återvänder den gång på gång på gång.
Karlas väg genom boken är likadan; ältande, stampande på mer eller mindre samma ställe, ständigt sökande.
Om Karlas existens i övrigt får vi inte veta speciellt mycket. Vi serveras bara skärvor av hennes historia, som barn, tonåring och vuxen. Däremot får vi veta en hel del om mammans skidåkning - någonting som bara ska göras - och om morbrodern Knut som gillade att teckna, om konturerna. Och så den återkommande, svårdefinierade kärleken:
"Kärlek, som om det skulle vara något entydigt. Hur älskar man, med fickorna fulla av handgranater. Med pennspetsen hårt tryckt mot pappret. Med kroppen envist framåtlutad i motvinden. Med kökstystnad, kjoltystnad, biltystnad, cirkustystnad ringande i öronen. Hur älskar man, med sig själv övergiven på kamomilldoftande gårdsplaner och med visshet om i förväg förlorad lycka. Hur älskar man, med en nacke som är van att sträcka sig sturskt."
Det är mer poesi än roman, mer tillstånd än händelse.
Läser man Morbror Knuts sorgsna leende som dikt tror jag man får större behållning av den.
Som roman betraktad lämnar den, åtminstone hos mig, en hel del övrigt att önska.
Så jobbar vi med nyheter