En uppvisning i eklekticism
Melpo mene"Bring the Lions Out"(Def Jam/Universal)
I vissa fall fungerar ett debutalbum som ett experiment, nödvändigt för att upphovsmannen ska hitta sin lilla nisch i musikuniversumet. Det känns som om Erik Mattiasson sitter fastkilad i den där nischen nu, i och med uppföljaren Bring the Lions Out. Det låter som att han haft full kontroll över sitt kreativa flöde. Det är förvisso en uppvisning i eklekticism. Jazzig bossa nova i vemodigt vackra Anna Ternheim-duetten Jedi. Svävande rymdbrus och trasig Radiohead-gitarr i lika vemodiga Kling Klang Clock, som även rymmer marschtrummor, tvärflöjt, mellotron och Siciliendoftande Gudfadern-blås. Och naiv indiepop, så som den lät på Belle and Sebastians sköna nittiotal, i Society. Verkar det spretigt?
Det är det inte.
Hopbuntningen av alla influenser du kan tänka dig är så fantastiskt intelligent gjord att jag känner en total musikhistorisk mättnad - en positiv sådan - efter att ha intensivlyssnat i några dagar inför den här recensionen. Till och med klassiska influenser hörs, särskilt i de grymt snygga pianoarrangemangen.
Därtill kommer Erik Mattiassons sång och lägger sig som ett arombevarande lock över en burk delikat och svindyr fransk gourmésenap.
Enligt den grekiska mytologin är musan Melpomene sångens och tragedins beskyddarinna. Jag tror att Erik Mattiasson hade henne vid sin sida när han skrev Bring the Lions Out.
Ledsen Håkan. Men det här är det bästa svenska albumet i år.
Så jobbar vi med nyheter