Att närvara fast man är fysiskt frånvarande är lite av den röda tråden i Ulla Englspergers debutroman "Vem har sagt att allt ska vara roligt", som är en uppväxtskildring vars plats är Boden men där staden mestadels är en fond för berättelsen i stort. Visst nämns gator (Ullas familj flyttar rätt ofta) och för bodensare kända platser, ändå är inte plats och miljö något som präglar den dryga 300-sidiga romanen.
Den snurrar mycket runt lillflickan Ulla, hennes mamma Hilda och de mor- och farföräldrar som flertalet är hejare på att minnas och berätta om den och den, och det och det, för den ivrigt lyssnande flickan som med tiden utvecklas från, med hennes egna ord, "en ordsmakare till frågeterrorist". Och piggast att berätta är kanske moster Astrid, Ullas "sommarmamma", vars skratt hon upplever "som sockerdricka". Allt går inte i dur och allt kanske inte är alltid helt sanningsenligt i olika mostrars berättelser, skrönan kan stundom anas runt hörnet.
Från Ullas pappa, han med bokbinderiet, kommer inga berättelser utan mest förmaningar och moraliska påbud kring ord och uppförande och att flickan måste ha nåt mål i livet. Pjosk, var ett vanligt uttryck från pappan kring saker han varken förstod eller gillade. Eller, de gånger han sa något överhuvudtaget.
Ulla Englsperger är bra att skildra den talande tystnad som periodvis råder i hemmet och kring en pappa som boken igenom blir en sorts mysterium, men vars nyckfullhet också skapar osäkerhet för omgivningen genom en sorts subtil maktutövning. Bokens titel emanerar för övrigt från pappan.
Allteftersom förändras relationen till pappan vilket också gäller för Ullas mamma som tar steg ut i förvärvslivet. Fullt så träaktig som han verkat är inte fadern innerst inne, det förstår så småningom den efter bekräftelse så hungrande Ulla, som i tonåren blir en simmare på elit- och landslagsnivå. En idrott som tar henne över läns- och landsgränser och småningom till en utbildning på Bosön. Och med det en inte så liten stolthet hos föräldrarna i norr.
Boken är skriven på enkel rak men inte banal prosa som driver uppväxtberättelsen framåt. Det finns partier av tomgång och som helhet är den rätt ordinär roman med, som redan sagts, intressanta psykologiska ingångar runt några karaktärer.