Efter Oktober i Fattigsverige kommer Susanna Alakoskis nya dagbok; April i Anhörigsverige. Den kallas en sorgesång, men skulle lika gärna kunna benämnas som en klagovisa, eller är det kanske samma sak? Hon har dock all rätt att klaga. Hennes uppväxt ter sig verkligen som ett rent helvete och den ångest hon kände och fortfarande känner är i hennes skildring väldigt påtaglig.
I dagboksanteckningarna från den 1:a april till den 30:e får vi bland annat följa med henne på föreläsningsturné genom landet. Påsken spenderar hon på ett skrivarcenter i Visby medan övriga familjen drar till fjälls. I dessa brottstycken av text finns det ändå något som driver berättelsen framåt. Stundtals är det ren poesi.
Dagboksanteckningarna varvas med sorgebrev, som vart och ett inleds med orden ”Vi var många, vi hade det inte lätt”. Här finns också en hel del statistik över alkoholens och knarkets skadeverkningar. Hur brukarna påverkas, men framförallt hur man som anhörig mår av att se en närstående gå ner sig i träsket.
Hon skriver: ”Ack. Om någon hade frågat mig vad som hindrade mig från att sova. Ack. Om någon hade sagt, Susanna, du ser trött ut, är det något som gnager dig? Då hade jag berättat att jag vaktade. Så att inte pappa skulle slå mamma. Så att mamma inte skulle ta livet av sig. Så att jag kunde väcka henne om hon somnade, om hon tagit tabletter. Så att jag skulle hinna släcka branden i sängen om pappa somnade med cigaretten igen…”
På många sätt är detta en starkt berörande historia, men någonstans under läsningens gång är det som om det blir för mycket av det dåliga. Till slut blir det aningen tjatigt och det känns som att man läser samma sak om och om igen.
Susanna Alakoski vill verkligen få oss läsare att förstå det kaos av otrygghet, saknad, sorg och skam man som anhörig till en missbrukare lever i, samtidigt bearbetar hon sin egen smärta genom att skriva. I epilogen ställer hon en fråga till sig själv; Susanna Alakoski är en person som skämts färdigt nu?