Kvinnor kan tänka sig att läsa litteratur som främst är gjord för män, hårdkokt deckare och liknande, men män går nog inte lika ofta över den gränsen. Redan på omslagets insida har Karin Stensdotter markerat vilka som tillhör hennes läsekrets:
"Sakta hade stadens stenblomma öppnat sig för henne, de hårda gatornas portar hade lett in till grönskande gårdar - då hon höll en liten pojke i handen."
En underbar roman är känslofylld, sentimental, romantisk, och säkert alldeles underbar för den som vill fylla det behovet av läsupplevelse. Handlingen utspelar sig i Paris, (världens mest romantiska stad...näst Venedig), och rör sig kring fotografen Gertrud, som lämnar Sverige för kärleken.
Det är relationer som står i centrum, till Paris, till mannen, till pojken, och till det andliga. Texten håller sig till framförallt till ett reflekterande tilltal, med mycket skissartade scener som bakgrund.
Jag letar efter vad som är motivationen bakom texten, den känsla som Stensdotter torde ha haft för de sammanhang hon beskriver. Men texten cirklar runt utan att riktigt beröra eller förmedla, vågar väldigt litet, riskerar ännu mindre.