En historisk tilldragelse är utgångspunkt i Marie Hermansons nya roman. Året är 1923 och den stora Jubileumsutställningen i Göteborg har dragit igång. Nittonåriga Ellen, gladlynt och ambitiös, får jobb som journalist på utställningens egen tidning Kronan och lejonet. Kvällstid är det dansstället Rotundan och flapper-utstyrseln som gäller, här bjuds hon också upp till dans av konstapel Nils Gunnarsson.
Under utställnings-sommaren är Ellen inneboende hos sin fars faster, en dam som efter makens bortgång blivit djupt religiös och även anammat åsikter om att det mesta av ont som sker i världen är judarnas fel. Prominenta gäster bjuds in till ljusskygga sammankomster i våningen, och en kväll råkar Ellen höra Paul Weyland, en tysk vetenskapsman, dela med sig av de planer som finns för att ta professor Einstein av daga.
Albert Einstein som tilldelats Nobelpriset i fysik, har bjudits in till Göteborg för att föreläsa under det forskarmöte som i samband med utställningen hålls i kongresshallen. Sverige-besöket är också ett krav för att han ska få mottaga prisets penningsumma.
Einsteins hela tillvaro är rörig, hans äktenskap är på väg att fallera, och den kritik som riktas mot honom och hans relativitetsteori har gått så långt som till dödshot. Nazisterna vill röja undan denne jude, och rättfärdigar det med att han är en bedragare.
Ellen rapporterar sina observationer till polisen, men blir naturligtvis inte tagen på allvar. Detta leder till att hon själv och konstapel Gunnarsson får ta tag i saken och utföra det detektivarbete som ska rädda Einstein och sätta den verklige bedragaren Weyland bakom lås och bom. Delvis får vi också historien berättad utifrån den åldrade Ottos minnen. Vid utställningen var Otto en liten pojke som skötte barnridningen på åsnan Bella.
I slutorden skriver Marie Hermanson att ”detta är en uppdiktad historia, delvis byggd på verkligheten”, och det märks att hon gjort en gedigen research över sin skådeplats. Karaktärerna, och särskilt då Ellen, är dock inte direkt komplexa. Hos Ellen vilar aldrig några ledsamheter. Hon är på rätt plats vid rätt tillfälle, ser till att ta tag i saker och är helt enkelt en präktig flicka. Jag har läst Hermanson förr och detta är inte något jag känner igen. Ett medvetet drag skulle jag tro, att även låta berättarstilen spegla tiden. Det glada 20-talet.
I övrigt är det samma klara språk och träffande gestaltningar som alltid. Njutbart, speciellt när det kommer till miljöskildringar.
Med den stora utställningen i Göteborg ville man fira stadens 300-årsjubileum, och inför detta tillfälle uppfördes många av Göteborgs mest välkända byggnader och institutioner. En underhållande historielektion är sammanfattningen av ”Den stora utställningen”.