”Man förleds lätt att tro när man läser om Lidmans naturupplevelser att det handlar om ett fiskafänge, en jakt, eller en vandring när han i själva verket undersöker sin egen väg till svaret på livets gåta.” Så djuplodande uttrycker sig två Lidman-entusiaster när de söker sammanfatta ett författarskap som idag kan tyckas vara på väg att blekna.
De båda är också tidigare styrelsemedlemmar i Hans Lidman Sällskapet, men det ska inte ligga dem till last eftersom man lyckats ge en fullödig skildring av inte minst naturförfattaren och fotografen Lidman.
Vad sägs om 414 sidor text och bilder eller om en analys av Lidmans ställning på den svenska parnassen? För all del, han var fiskeskildraren och hembygdsvännen, naturromantikern och ensamhetsströvaren. Men för oss bosatta här i norr var han kanske främst skildraren av Nordkalotten. Det området var då generellt sett högst okänt. Vi talar om åren strax efter tyskarnas ockupation med bränning av Finska Lappland liksom Norge öster om Lyngenfjorden.
Resenären Lidman kom i andra världskrigets återuppbyggnadsskede. Han kan därför berätta om ett Nordkalotten som idag känns gammeldags på många sätt. Vid det här laget hade Lidman också hunnit positionera sig som fiskeskildraren med Hälsingland som specialitet. Där passerar böcker som "Det nappar i Svartån" och "Skogen kallar" men även "En jägares ungdomssynder" och "Fiskefeber" liksom "Fäbodnatt", "Sommar i torpet" och "Bortom stigarna".
Så är vi framme vid det som vår biografi kallar för "Nordkalottserien". Inledning skedde med "Nordkalott" från 1956. Grundlig var han också i sina stundom månadslånga resor. Inte mindre än 14 ”expeditioner” redovisas vad gäller de sammanlagt fem böckerna. Ibland var det sommar men trots det stundom ack så kallt – och ibland olidligt hett. Ibland gällde det också midvintertid som när Lidman nyårsafton 1967 åkte som ensam passagerare med Hurtigrutten och inbjöds att äta vid kaptenens bord.
En helt annan ögonblickbild får vi från skolternas land vid Enare träsk. Lidman möter Kaissa Gauriloff som fått endast två av hennes tio barn att överleva. I samma miljö möter Lidman även Jussi Högman, en intellektuell svensktalande finsk-samisk båtbyggare som just håller på att översätta Lidmans "Nordkalott" till samiska. Som den naturligaste sak i världen säger Jussi vid Lidmans ankomst: ”Jag har väntat på dig.”
Det är klart att många resenärer både före och efter Lidman har trampat ungefär samma stigar i tundrans land, och kanske även använt samma fiskesjöar. I vissa fall träffades de även. Tänk bara på Ernst Manker och Sten Selander.
Inledningsvis får vi påminna dagens läsare om deras existens och specialitet. Manker var sameforskaren med bas på Nordiska museet i Stockholm som om och om igen beskriver samernas kultur men i en tid före skoter och flyg. Selander kan kallas för botanisten och poeten med Lule lappmark som specialitet. Detta var två samtida personer som Lidman hyste stor respekt för, inte minst i deras egenskap av akademiker.
Så här i efterskott kan man tycka att de tre förtjänar att uppmärksammas. Lidman har nu fått sin nyintroduktion, vad man kan vänta på är Manker och Selander. En sådan trilogi skulle uppenbara för oss nutida läsare en märklig epok i Nordkalottens sentida historia, den som ligger en eller två generationer bort men samtidigt känns så annorlunda. Andra världskrigets spår var nämligen den gången så tydliga.
För egen del är jag fylld av förväntan. Det är inte ett dåligt betyg när man ska se framåt genom att samtidigt skåda bakåt – med andra ord nå historieämnets kärna.