Eskil, berättaren i Jack Hildéns debutroman Vi. Vi vaktmästare, sitter och tänker på Tomas, en fastighetsskötare han beundrar. Då går Hildén över till rader som är ojämna i högerkanten och saknar skiljetecken. Så brukar det ju vara i dikter. Men stilen är i övrigt inte lyrisk. Hildén gör så emellanåt när han beskriver människor, miljöer och förlopp: glesar ut, bryter raderna och lägger in en krypväxel.
Eskil är en av ett halvdussin vaktmästare på Nordens affärer och en rätt anonym figur, också när han är ensam och försöker vara sig själv. Vi får följa honom under ett par månader, han slutar efter ett tag men återanställs, innan verksamheten läggs ner.
Eskil är en kugge i ett större maskineri som han inte vet så mycket. Då och då behöver folk på andra avdelningar hjälp. Därutöver är det en rad rutiner som styr hans arbete. Det vanliga är att han lämnar ut post, tömmer sopor, fraktar bort kartonger eller tar hand om försändelser.
Vaktmästarna ser på tv mellan uppdragen, någon tar upp kontrollen, bläddrar, byter kanal och hittar ett program. Hildén arbetar på ungefär samma sätt. Han rör sig långsamt i arbetsmiljön och stannar till emellanåt och beskriver i samma tempo ett moment, någon kollega på kontoret, en särskild avdelning eller vad man gör vid olika tidpunkter.
Efter hand tar han upp mer personliga synpunkter. Cheferna jobbar nästan inte alls, slår han exempelvis fast, de flesta är korkade men har lärt sig spelets regler och det räcker. Det är ingen riktig skärpa i det där tankeflödet – och ska kanske inte heller vara det – men för läsaren blir det inte särskilt njutbart.
Tomas är en sorts konstnär, anser Eskil. Han kan få vem som helst att tro att han jobbar. ”Att ge sken av att jobba är en konstform i sig”, summerar han. Man ska alltså till synes uträtta något, menar Eskil i denna moderna arbetarskildring om vaktmästarnas vardag. Det finns inte många ord om mer traditionella frågor som arbetsmiljö, förslitningsskador, inflytande, löner, fackligt engagemang och sådant.
Man får inte identifiera sig med sitt yrke, menar Eskil. Men inte heller den person man egentligen är får anas. För läsaren blir därför Eskil rätt osynlig, både när han är i tjänst och ledig. Språket är också starkt reducerat, nästan osynligt.
Eskil hyr i andra hand eller tredje, läser mycket, lever billigt, stjäl ofta sin mat och de böcker han vill ha i sin hylla och får ibland en slant av föräldrarna när det är ebb i kassan. Han är en mycket ensam person som drömmer om att vara som den där Tomas, en fet, slagfärdig karl, alltid i centrum, alltid sig själv.
Eskil avlyssnar småpratet, de där ögonblicken när folk varken tiger eller talar, och avbildar personerna. Det ska väl vara en sorts prickskytte. Men riktigt levande blir det inte.
Någon har tappat en ring och anklagar städerskorna för att ha stulit den. Sedan hittas ringen i en låda. Mer dramatiskt blir det inte. Och man börjar undra hur långt en text kan tömmas på sitt innehåll? Det verkar nästan som om det är den frågan Hildén försöker besvara.