En svårtämjd vildhäst borgade för succé
KONSERTNorrlandsoperans symfoniorkesterSolist: Andreas Brantelid, celloDirigent: Andrea QuinnKulturens hus, LuleåLördag 25 april
Foto: Pär Bäckström
Nej, just det.
Men Beethovens femte symfoni - populärt kallad Ödessymfonin - innehåller så mycket mer. Här finns mjuka durpassager, pampiga allegron och smeksamt vackra färgningar. Det rytmiska temat går visserligen igen - om än diskret - liksom samma dynamikväxlingar som i första satsen, men de tre övriga satserna bjuder på fler musikaliska överraskningar väl värda att upptäcka.
Men den största musikaliska överraskningen för kvällen är nog cellisten Andreas Brantelid - detta dansksvenska underbarn som slagit världen med häpnad.
Han föddes 1987 och är son till solocellisten Ingemar Brantelid i Det Kongelige Kapel. Och enligt programbladet säger Andreas Brantelid själv att musikintresset kom redan i späd ålder - det enda som kunde få honom att sluta gråta var pappas cello. När han fyllde fyra fick han en egen.
Andreas Brantelid solodebuterade som elvaåring och har sedan dess blivit inte bara ett av musikvärldens stora framtidslöften utan faktiskt mer än ett löfte. För när han ger Prokofjevs Sinfonia concertante i e-moll står det klart att det här är redan en av världens främsta cellister.
På en Grancinocello från 1690 - "den svårtämjda vildhästen" som han ömt kallar den - lockar han fram de så karaktäristiska tonerna ur intrumentet. För vilket stråkinstriment kan få träljudet att gråta lika dramatiskt pressande som en cello?
Den första satsen är mystiskt och väldigt filmisk, för att sedan lämna över till en andra och tredje sats där Prokofjevs mångfacetterade musik kommer till sin fulla rätt.
Brantelid rör sig med lätthet genom de tekniskt svåra passagerna, blommar ut fullständigt i en skicklig kadens och skapar ett fint samarbete tillsammans med blåssektionen som ofta får agera motpart.
Hans expressiva och känsliga tolkning gör musikupplevelsen fulländad.
Så jobbar vi med nyheter