En subjektiv "berättarröst" skymmer lyriken
POESIDen sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggtsMarie NorinNorstedts
Berättarjaget: Marie Norin.
Foto:
Omdömen om dikten blir omdömen om poetens utsagor, dvs om poeten själv, fast det även kan existera en skillnad mellan textens utsagor och dess källa.
I läsningen av Marie Norins Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts, dyker det dilemmat upp för mig snabbt. Där finns ett jag, men jag både vill och inte vill koppla ihop det med författaren. Subjektet i dikterna känns ofta litet, tillknycklat, bortvänt, halvt gömt under något skymmande. Den verklighet som subjektet relaterar till känns farlig, hotande, nästan plågande ibland. En röst som vill skilja sig från sitt upphov, poeten, träder fram.
Samtidigt finns det inte någon tvekan om vem som är diktjaget:
/Inne på gården snöar det lodrätt, jag märker att jag stryker/ mer än jag skriver, ett självpålagt exakthetskrav som nu bara/ känns kokett. Eller: känslan av att alltid vara den av oss som/
ljuger/Den som har orden är den som ljuger/vilket jävla skitsnack/
Kanske handlar denna diktsamling om våndan att skapa, sökandet efter dikten själv och de känslor detta letande framkallar. Kanske är dikterna resultatet av det som blev kvar, när poeten strukit mer än hon skriver, som dikten ovan säger.
Diktsamlingen är ovanligt nog illustrerad, med teckningar av Eva Maria Ern. Bilderna är intressanta, men är för mig självständiga verk och inte en del av dikterna.
Så jobbar vi med nyheter