Från svenskt 1600-tal brukar man nämna några extra påkostade byggnader som verkligen visar det nya i tiden. En sådan praktfull skapelse är Läckö slott på sin udde i Vänern. En annan var palatset Makalös mitt emot det kungliga slottet och vid Strömmen i Stockholm, rivet efter en brand 1826.
Till stor del var det den svenska armén som inte bara braverade på kontinentens slagfält. Även arméns generaler måste visa sin närvaro, genom att bygga stort liksom att omge sig med små egna hov förutom otroliga jordegendomar. Och allt detta skedde naturligtvis i samspel med kungamakten och regenter som Kristina och Karl XI. En sådan ”samspelare” var Magnus Gabriel De la Gardie, ett genomgående tema i denna makalösa historia.
Bokens titel talar om uppgång och fall. Inledningsvis sägs han vara av uppkomlingssläkt, där det fransklingande efternamnet förklaras med att farfadern var en fransk legoknekt i svensk tjänst. Där gällde i sin tur att det blåblodiga kom från sydfransk lantadel av ifrågasatt äkthet.
I tiden låg att man kunde arbeta sig upp till oanad höjd, t ex genom en lyckad kombination av krigisk framgång, att satsa på rätt land och rätt person, och att belönas i form av jordagods.
Redan 1615 fick en förfader Läckö som eget grevskap och därav följande grevetitel. Framgångsvågen rullade vidare när 1646 Magnus Gabriel sattes som ledare för en svensk ambassad eller delegation till Frankrike. Den var glansfull på många sätt men slutade med ekonomiskt fiasko eftersom budgeten sprängdes. I efterspelet ingick även påståendet att han fått sitt uppdrag utifrån att vara drottning Kristinas gunstling.
Magnus Gabriel var fortfarande en uppåtgående stjärna. Det visas inte minst av att drottning Kristina arrangerade ett hejdundrande bröllop för greven och en pfalzgrevinna. .Det innebar att han blev ingift i den blivande kungaätten Pfalz, mera känd i svensk historia genom Karl X Gustav. Toppen i karriären var på något sätt nådd.
Greven hamnade snart i onåd hos drottningen och blev därför förvisad från hovet. Inte minst blev hans brev, både bönande och förklarande, ett medel att för eftervärlden visa vad som egentligen hade hänt.
Historien fick dock ett något oväntat slut. Kristina abdikerade 1654 och lämnade landet samt efterträddes av Karl X Gustav. Därmed hade Magnus Gabriel fått en ny ingång till hovet genom att hans svåger numera var kung.
Efter 1660 följer först Karl XI:s förmyndarregering, sedan Karl XI som tjänstgörande regent och till sist, och då av vikt för vårt resonemang, reduktionen på 1680-talet Det sistnämnda innebar att kronan tog tillbaka förläningar som adeln fått några årtionden tidigare. Därtill kom att de högadliga förmyndarna måste stå till svars för sin förvaltning.
Förenklar vi resonemanget så stärkte kronan sin ställning på adelns bekostnad. Därmed var det på ett sätt även slut på den makalösa tid som Magnus Gabriel representerar. Uppgång och fall förenas i ett enskilt levnadsöde likt vad bokens titel säger.
Vad kan vi mera i periferin återfinna av de makalösa tankarna, exempelvis hos oss i norr? Vi får då delvis gå utöver Ullgrens text. Sverige var en stormakt ytterligare några årtionden. I Balticum satt Erik Dahlbergh som svensk generalguvernör och han bar på en storvulen tanke. Varför inte skapa en representativ samling avbildningar av rikets städer, slott, större herresäten, kyrkor och andra historiskt märkliga byggnader?
Projektet fick kungligt privilegium redan 1661 men publicering skedde under de första åren av 1700-talet. Det blev bildverket Suecia antiqua et hodierna, på svenska uttolkat som Det forna och nutida Sverige.
Men Sverige var långt, de utpekade slotten många och dessutom hade vi detta med städerna! Många låg söder om Dalälven men dessutom fanns små och tynande sådana norr om samma vattendrag och då påtagligt okända på riksnivå.
Idag skulle vi säga att det existerade besvärande kunskapsluckor för att bildverket skulle bli någorlunda komplett. För dåvarande Västerbottens län gällde det fyra kuststäder: Umeå, Piteå, Luleå och Torneå. Där var det nödvändigt med nya bilder. Vid Västerbottens regemente fanns en fortifikationsofficer Wollmar Gustaff Läw som fick i uppdrag att göra nya originalteckningar.
Fältarbetet med de fyra städerna var avslutat 14 augusti 1695 och detta datum nämns som något av ”fotograferingstillfället”. Efter det skapades av Erik Dahlbergh den officiella utgåvan eller kopparsticken.
Det betyder att originalteckningarna får anses vara mera trogna verkligheten. Ett exempel ger bilden av Piteå gamla stad som motsvarar dagens Öjebyn. Vid älvstranden ser vi en storståtlig byggnad, en fyrkantlänga med tinnar och torn, som blivit än större i Dahlberghs utgåva. Det rör sig om överstebostället Gran som brändes av ryssarna 1721 och idag återfinns som ett ruinområde.
Vidare har vi sockenkyrkan med tillhörande fristående torn. Vid kyrkan finns också ett gytter av trähus, snarast en schematisk avbildning av kyrkstaden. Bilden innehåller därför de olika element som stormaktstiden ville visa: kyrkan med kyrkstad, överstebostället som nära nog känns som ett slott samt älven, sjöfarten, eller ytterst utrikeshandeln som anstår stormakten.
Ullgrens makalösa bok beskriver också en annan sida av Magnus Gabriel, den som fått kapitelrubriken "Statsman, mecenat och kulturens furste". Den treenigheten koncentreras av Ullgren till Läckö slott och Wenngarn nära Sigtuna, där greven i med- och motgång satt i sitt bibliotek, gjorde sina trädgårdspromenader och såg till att utländska praktverk kom till Sverige. Dit hörde Silverbibeln hemförd från plundringen av Prag 1648 och idag Uppsala universitetsbiblioteks toppnummer. Och dit hörde också att på grevens tid skapades Suecia-bildverket, det som bl a redovisar hur Öjebyn och bostället såg ut en gång. Tanken svindlar när jag som läsare tillåter mig en sådan djärv jämförelse.