Kanske är det en ny teaterstjärna som föds den här lördagseftermiddagen på Norrbottensteaterns scen 2. När ridån går upp ligger Ana Stanisic som Alice i en hammock och träter med sin pappa, spelad av Martin Sundbom.
Redan där, i de allra första minuterna av pjäsen, stiger denna 24-åriga skådespelerska fram som en given centralgestalt. Hon utstrålar charm, når fram med sitt naturliga spel och tycks aldrig behöva anstränga sig för att fylla sin roll. Det hon uttrycker med blotta ansiktet räcker. Att Ana Stanisic är en ny talang är klart, men sedan tar också regissören Öllegård Groundstroem tillvara hennes förmågor.
Det om Ana Stanisic, men det finns anledningar utöver henne att se denna upplaga av klassikern Alice i Underlandet, för den är något alldeles extra denna teatervår i Norrbotten. Det är en berättelse för barn, men den kan lika gärna ses av en vuxen publik. Så är det med högklassiga böcker och högklassig dramatik riktad till barn. Det går hem i alla åldrar.
Lewis Carrol skrev denna berättelse för barn och den kom ut 1865. Den är en uppvisning i fantasi. Den 12-åriga Alice har tråkigt, följer efter en kanin och ramlar ner i ett kaninhål. Där hamnar hon i en värld som saknar all logik, en fantasivärld där allt händer och där djuren tar sig mänskliga uttryck, med alla de där mänskliga svagheterna.
Öllegård Groundstroem har bearbetat 1800-talsboken och förutom den inledande hammocken får vi dagens ord som kränka, jordvärme, ekologiskt, och rättvisemärkt införda i berättelsen. Eller snarare orättvisemärkt. Och där i Underlandet finns också en järnväg vars tåg ständigt är försenade på grund av signalfel. Så det blir liksom underlandet Sverige.
Det är ett styvt arbete som kostymören Charlotta Nylund gjort för att klä denna underjordens absurda värld. Där finns djur med sina speciella attribut. Oförglömliga är råttklorna, så förskräckliga och stora på ett par skådespelarfötter. Scenografen Mona Blombäck har också träffat rätt, arbetar med olika skikt och mycket textil och projiceringar. Där finns också ett antal dörrar som åker in och ut, men som det glädjande nog inte springs ut och in genom.
Det kan tyckas lite vågat att göra en pjäs på över två timmar för barn från sju år och uppåt. Öllegård Groundstroem vet hur hon ska hålla liv också i den unga publikens intresse. Hon låter aldrig berättelsen tappa farten. Det är full rulle från start till mål, kryddat med överraskningar. I detta tempo har sjuåringarna inte en chans att tappa intresset.
Det är roligt att se denna Alice i Underlandet, som är så tät och bjuder på så mycket. Där tänds inte bara en ny skådespelarstjärna, där finns också de redan lysande som Martin Sundbom och Filip Tallhamn. De är de enda från Norrbottensteaterns skara. Resten är åtta studenter från teaterhögskolan och de klarar sina uppgifter med glans.
Vårsolen lär vara teaterns svåraste motståndare, men Alice i Underlandet är värd två timmar i en dunkel teatersalong, för det som Öllegård Groundstroem, Ana Stanisic och de andra åstadkommer där framme på scenen har sådan lyskraft.