En ständigt aktuell upplysningsfilosof
BOKDavid Hume - Humanisten och skeptikernGunnar FredrikssonLeopard
Foto: MARTIN CLEAVER
En god portion av dagens tankegods formulerades under upplysningen där skepsis och kritiskt tänkande var centrala delar.
En av de främsta filosoferna och skeptikerna var David Hume (1711-1776) och i boken David Hume - humanisten och skeptikern lyfter Gunnar Fredriksson fram en filosof som pläderade för vetenskapligt tänkande även inom moralfilosofin.
Hume levde och verkade i Skottland och var en av upplysningsfilosofins pionjärer, och hans tankar kom att influera bland andra Adam Smith och Immanuel Kant.
Men Humes grundläggande tes att man inte bör tro på sådant som det inte finns belägg för gjorde att han förföljdes av teologerna.
Gunnar Fredriksson skiftar mellan att beskriva personen Hume och hans idéer och på så sätt tecknas ett porträtt av den till synes godmodige och för sin tid lättläste filosofen.
Fredriksson går igenom Humes privatliv, hans kärleksaffärer och akademiska fejder där teologerna gjorde allt för att hålla Hume från viktiga tjänster, och lyckades.
Samtidigt beskriver Fredriksson Hume som en rätt glad gamäng som gärna tog sig en öl i glada vänners lag och som en som ogillade den stränga, kalvinistiska moralismen som förbjöd allt som kunde verka roligt en söndag. Det är detaljer som är underhållande att läsa och som ger kött och blod åt upplysningsfilosofen.
Men det är trots allt som filosof och historiker Hume är intressant. Hume hade som mål att vara en lättläst filosof och som historiker var han populär på sin tid. Och han hade en strävan att framställa en ny filosofi, en erfarenhetens filosofi eller den kunskapsteoretiska empirismen. Hume menade helt enkelt att ingenting finns i intellektet som inte först funnits i sinnena.
Med andra ord har vi bara kännedom om de fenomen som vi upplever, allt annat är konstruktioner som vi gör i vårt medvetande eller genom vår föreställningsförmåga.
Han förkastade helt enkelt den traditionella idén att människors medvetanden är miniversioner av det gudomliga medvetandet och för honom var tron på någon högre makt absurd. Något som förstås var känsligt i en tid då kyrkan fortfarande var stark och då de sista häxbålen inte ens brunnit klart. (Den polska kvinnan Barbara Zdunk, född 1769, död 1811, var var troligen den sista som dömdes av en domstol och avrättades för häxeri i Europa).
Men samtidigt som han pläderade för förnuftet, gjorde han passionerna till utgångspunkt för sin filosofi. Hume menade att förnuftet inte är någon drivkraft till mänskligt handlande, och att moralen inte baseras på förnuftet utan på känslan och de därtill sammanhörande viljeattityderna (det som Hume kallar "passion"). Kanske kan man säga att Hume såg på människan som hon är. Hans etiska teori är deskriptiv och beskriver hur vi faktiskt gör moraliska omdömen - helt i analogi med sin egen tes om att man inte bör tro på sådant som det inte finns belägg för. Moralen är också något som hör samman med den individuella människans ansvar och kan inte diskuteras som ett "teologiskt bryderi".
Fredrikssons bok om Hume är intressant som porträtt av denne tänkare, redig och förhållandevis lättläst.
Tyvärr dröjer det rätt långt in i boken innan Fredriksson går i verklig närkamp med vad Hume har att säga oss i dag. Man sitter alltför länge väntar på det i boken. Det kommer i den andra halvan, men hade fått komma tidigare och uppta en betydligt större del av boken.
Exempelvis menar Fredriksson att Humes idéer fortfarande kan ses som den allvarligaste kritiken mot antropomorfismen, eller vad som idag kallas för intelligent design.
Under senare tid kanske Hume är mest angelägen som moralfilosof och Fredriksson lyfter fram de sista årens kamp mot terrorismen, där argumentationen ofta handlat om gott och ont.
Den konservativt troende George W Bush tog exempelvis under sin mandatperiod gärna upp kampen mellan ont och gott för att rättfärdiga sina handlingar - och där USA förstås var den goda parten i kampen mot terrorismen.
Men när man använder sig av begreppet ondska som en förklaring till motståndarnas agerande behövs inte heller några förklaringar till "de ondas" agerande menar Fredriksson.
Man slipper frågor om orsaker och konsekvenser och i slutändan slipper man själv ta ställning till vilka reformer som behövs, eller om man själv behöver ändra politik gentemot "de onda".
Det är något som Hume skulle ha insett menar Fredriksson. Men så behandlade också Hume religiösa rörelser som hinder för rationell politik, fred och säkerhet. Och när man blickar ut över den värld som vi har idag, men ökande klyftor och konflikter mellan religionerna inser man att en del av Humes idéer slår huvudet på spiken hundratals år efter att de skrevs.
Så jobbar vi med nyheter