En sorgesång med svidande kritik över läkarnonchalansen
RADIODOKUMENTÄRRösten som ingen hörde av Maria LindgrenLjuddesign: Calle AnderssonProducent: Gunilla BreskySänds i P1: 18/4, 25/4 och 4/5
Radiolyssnaren får följa Maria när hon tar itu med sin sorg. Hon pratar med sin son om mormor och tillsammans funderar de över vad som händer efter detta liv. Hon går igenom Gun-Britts lägenhet, tvingas rota i det allra mest privata, tvingas rensa, kasta och som hon säger "radera ut sin mammas hem".
Det är inte lätt att vara den som tvingas verkställa ett farväl.
Och på begravningen ger prästen det vanliga griftetalet. Han talar om Gun-Britt, en människa han inte kände, för att det är hans jobb. Visserligen gör han det med värme och medkänsla, men likväl är det konstigt att en människas liv i det yttersta ögonblicket ska minnas av en främling.
Maria gråter och har valt Gershwins Summertime som musik eftersom det var en av Gun-Britts favoritmelodier.
Rösten som ingen hörde är precis som det medföljande lilla pappret anger; en dotters sorgesång. Det är personligt och nära, men stundtals nästan för privat. Ibland blir jag som lyssnare obehaglig till mods. Varför vet jag inte. För trots allt är sorg allmängiltigt, det är något som de allra flesta kan relatera till. Vi har nog svårt att prata om saknad i det svenska samhället. Men kanske skulle vi sluta vara så rädda för att se andras sorg.
Fast Rösten som ingen hörde är, på grund av Maria Lindgrens yrkesval i livet, inte bara en sorgesång. Som journalist har hon förstås en drivkraft att ta reda på saker. Och det är det som händer parallellt med sorgearbetet, eller kanske som en del av sorgearbetet; hon vill ta reda på vad som egentligen hänt mamman.
Hon gräver i journaler och rapporter och pratar med de som varit inblandade. Och det visar sig att läkarna viftat bort Gun-Britts bröstsmärtor med luddiga stressdiagnoser och hänvisningar till en icke existerande barndomsångest. Trots att en hjärtattack var så nära förestående.
Och om inte ambulanspersonalen varit försenad på grund av nedskärningar hade i alla fall Gun-Britt inte behövt dö ensam.
Att det sker nedskärningar inom vården är inte en ursäkt, men en förklaring. Och att det drabbar både den sjuka och personalen som arbetar i motvind med dåligt samvete och en önskan om att ge sina vårdtagare det bästa de någonsin förmår är ett faktum.
Det som är det intressanta i Maria Lindgrens grävande journalistik om vårdinrättningen är istället den avvisande attityd hon möter från läkarna.
Jag tror att vi alla har varit där någon gång. Fått kämpa för att bevisa att vi faktiskt är sjuka. Fått kämpa för att lyssnas på, att bli tagna på allvar när vi är trötta och rädda.
Därmed blir Maria Lindgrens dokumentär också en svidande kritik mot läkarnonchalansen och vårdapparatens förmåga att sopa misstag under mattan.
Nära, naket och uppriktigt.
Så jobbar vi med nyheter