Det är vårpremiär för konceptet med lunchföreställning och soppa på Norrbottensteatern. Det är fullsatt. God stämning och publiken sörplar i sig gulaschsoppan.
Varje tisdag klockan 12 kommer det att bjudas på soppteater, med olika föreställningar och olika soppor. Idag står monologen Du får allt som är jag på schemat. Skådespelaren Anna Bromee gestaltar sångerskan Édith Piafs sista år i livet. Genom sång, berättande, filmklipp och avsnitt ur Édith Piafs egna dagbok.
Mina egna erfarenheter av Édith Piaf är ytterst begränsade. Inte mer än att jag någon gång ibland slår på en låt när jag lagar romantisk middag med rödvin, senast i lördags faktiskt. På förhand visste jag att hon sjöng, och var fransk. Det är mina grundkunskaper. Efter att ha sett föreställningen Du får allt som är jag, har jag definitivt breddat dem.
Édith Piaf föddes 1915 under fattiga förhållanden i området Belleville, Paris. Vid fjortonårsåldern försörjde hon sig som gatusångare, och blev upptäckt av nattklubbsägaren Louis Leplée.
Han lärde Édith Piaf grunderna i att uppträda på en scen och gav henne smeknamnet Piaf, som betyder sparv på Parisslang, på grund av hennes nervositet och korta längd. Hon behöll artistnamnet Piaf under hela sin karriär. Hon sålde miljontals skivor, turnerade i hela världen och är idag allmänt ansedd som Frankrikes främsta populärmusikartist.
De sista åren brottades Édith Piaf med alkohol och drogproblem. Hennes hälsa var dålig och hon led av reumatism. 1962 gifte hon sig med den tjugo år yngre Théo Sarapo. De två uppträdde tillsammans under några av hennes sista föreställningar.
Édith Piaf avled den 11 oktober 1963 i sviterna av levercancer. Hennes make Théo Sarapo öppnade hennes hem för allmänheten och 20 000 personer köade för att ta ett sista farväl. Över 100 000 människor följde sedan hennes kista igenom Paris.
Du får allt som är jag tar avstamp i dem här sista åren i Édith Piafs liv, och relationen med hennes sista älskare Théo Sarapo i synnerhet.
Skådespelaren Anna Bromee varvar svenska tolkningar av Édith Piafs sånger, med berättande både i ett utifrån-perspektiv och i jagform. Det är avsnitt ur Édith Piafs dagbok som Anna Bromsee gestaltar, och hon gör det bra, det är väldigt spännande.
Sången är det inget fel på heller. Synd bara att det inte är något liveband. Men man kan inte begära allt. Det är bra, lättsmält förmiddagsunderhållning, och framförallt en för mig välbehövd historielektion om Édith Piaf.