Rasmus Lindberg berättar en familjehistoria i tre generationer. Han väljer ut tre årtal, 1913, 1968 och 2014 och ett par från varje. De får alla ta plats i släktgårdens vardagsrum sådant det såg ut 1913. Det är också i den första generationen som det där inträffar som ska komma att förfölja familjen i kommande generationer.
Lindberg låter tre berättelser löpa parallellt men med ständiga beröringspunkter. De tre paren, en från var generation, befinner sig samtidigt i detta vardagsrum och för var sin dialog.
I centrum finns den svikne Stefan, spelad av Mats Pontén, som i mogen ålder ännu bär spår i ansiktet av det där som han råkade ut för som spädbarn. Den andra centrala personen farmodern, spelad av Maja Runeberg. Hon har alkoholproblem och tar som ung mor livet av sig och gör Stefan moderlös och utlämnad till en far som inte ser honom. Detta arv bär kommande generationer på.
Den yngsta generationen är tidstypiskt nog ett lesbiskt par som är på väg att bli föräldrar efter en insemination i Danmark. Där finns dottern till Stefan och som inte tror att hon kan skapa ett varaktigt förhållande med någon, märkt som hon är av sin fars manipulation av psykoterapeuten som blev hennes mor.
Det blir en korsdialog där det ena parets ord återkommer i ett annat pars i en annan tid, en uppvisning i dramatik och skådespeleri. De sex skådespelarna klarar med glans den svåra uppgiften att föra korsvis dialog. Det imponerar, liksom skapandet av denna dialog. Rasmus Lindberg ställer höga krav på ensemblen. Samtidigt ställs också höga krav på publiken, som måste klara detta mångdrama på scenen för att leva sig in i släkthistorien.
Sedan finns den där vanan, eller kanske vi ska kalla den ovanan, att ropa högt och springa snabbt, som om historien inte skulle hålla för ett mera lågmält framförande. Där brister det i Rasmus Lindbergs regi.
Men det finns undantag: Maja Runeberg och Linda Vincent som inte behöver ta i allt de kan i röst och rörelse för att nå fram. Maja Runebergs smygsup i all tysthet i hörnet av rummet är dramats minnesvärda pärla. Vilken uttrycksfullhet i detta ansikte!
I andra aktens inledning är dock steget nära till en angränsande scenkonst. När Mats Pontén dyker upp i brynja och kortkalsonger och börjar dansa. Då är det revyvarning. Kläderna åker dock, gudskelov, på igen.
Ordstafetten och det höga tempot avtar i andra akten. Till sist kommer också en försoning över generationsgränserna i ett sorts samtal mellan döda och levande. Olycksbarnen har talat ut, kan räta på ryggarna och se en framtid utan den gamla barlasten. Den kuvade Stefan vågar nu uttrycka sin första svordom, högt.
Den avslutande monologen om hur det sedan gick långt fram i 2000-talet känns däremot överflödig. Allt behöver inte berättas.
Om allt ska sammanfattas så är Barn & deras barn en uppvisning i vad som kan göras på en teaterscen. Det är bara synd att den uppvisningen stannar vid en uppvisning. Dramat når inte ut till publiken. Inte ens till tredje raden. Det är synd på denna släkthistoria.