Diktjaget i Roberth Ericssons Fadersfärd verkar syssla med något farligt: den bokstavliga dekonstruktionen av sig själv. Dikterna plockar isär diktjagets upplevelser, på ett närmast dissekerande sätt. För varje omgång återstår något mindre av jaget. Jag skulle inte vilja säga att dikterna på det sättet blottar jaget, utan intrycket är istället av att något krymper eller smälter bort, utan att den egentliga ytan förstörs. En liknelse skulle kunna vara en ett isblock som smälter, materialet ter sig likadant, även om formen förändras.
Att det är en farlig process som pågår är tydligt. När jaget "smälter" ner dyker objekt och människor upp, precis som fossil från en glaciär: /[hemmet]/att jag tänker om det vore bäst att jag försvann/beror på att jag aldrig har sörjt min far./på psyket säger de att jag befinner mig i en kris./orkar snart inte längre./OM JAG ÄNDÅ KUNDE GE MIG SJÄLV EN CHANS TILL I LIVET!/hur ska jag bli frisk från denna tortyr?/är en mycket udda personlighet./att ändra den ser jag som omöjligt./
Energin som driver på nedsmältningen verkar komma från en inre källa, en slags kritisk, obeveklig röst, som i dikt efter dikt närmast tycks njuta av att hålla diktjaget hängande över självmordskanten: /[avdelningen]/det är en skräckfilm, med mig i huvudrollen./den handlar om de mina./mitt liv i spillror./känner mig så ensam./bara döden som kan korta min plåga./vet att det är ett svek./mitt psyke är förlamat./klarar inte att leva vidare./
Ericsson skulle kunna likna Stagnelius i sin konversation med döden, om stilistiken hade haft något stagnelianskt brustet hjärta på grund av olycklig kärlek. Lika olyckliga är de båda, men diktjaget i Fadersfärd vinner tävlingen; att dö helt utan hopp är fasansfullt. Döden blir på det sättet inte ens en befrielse, när inget överhuvudtaget längre spelar någon roll.
Det är mycket svarta dikter, minst sagt, som Ericsson skriver, öppet självbiografiska, men utan den katharsis och upplösning som en kris behöver ha för att leda framåt. Man kan säga att det är en skiva mörker ur det totala mörkret som dikterna distribuerar, kanske som den där svarta fyrkanten som den ryske konstnären Kasimir Malevitj målade 1913. I den serien finns även en svart cirkel och ett svart kors. Den slutpunkt som korset representerar kanske finns i en av slutdikterna i Fadersfärd: [ ]/små öppningar i./läckande sken./föreställda behov/är irrelevanta begär./existensens narrativ./nu berättar jag för dig./skönheten ska komma inifrån./far nu./