En skildring av väglöst land
BOKLivet längs LinjenMinnen och människoöden längs Malmbanan 1930-1970Karl Lindqvist, Lars Lundgren och Bo-Göran WindoffLinjen förlag
Foto: Börje Rönnberg
Livet längs den väglösa delen av Malmbanan var speciellt och det är märkligt att det dröjt 26 år innan den första boken skrivits om människorna i det väglösa landet.
Upprinnelsen till boken var en återvändarträff för de som vuxit upp i området Lokstallarna i Kiruna. Det ledde till att initiativtagarna Lars Lundgren och Bo-Göran Windoff gjorde ett upprop i en lokaltidning där man uppmanade folket från Lokstallarna att höra av sig med minnen, fotografier och skrifter.
Det som strömmade in blev till sist en 336 sidor tjock bok med vittnesmål om livet längs linjen och många fotografier som aldrig tidigare nått utanför respektive upphovsmans familjealbum.
Det stiger ofta ett romantiskt skimmer över det som varit. Nostalgi brukar det kallas och visst finns det nostalgiska inslag i vittnesmålen om livet längs linjen. Kanske beror det på att vittnesmålen kommer från människorna när de var i sin ungdoms krafts dagar när de många gånger ofrivilligt tvingades bo de långa vintrarna och korta somrarna i banvaktsstugor, stationshus och betjäningshus.
Men där finns också vittnesmålen om vilka problem det kunde vara att få de dagliga livsmedlen med tåget, att barnmorskan fick ta malmtåget till banvaktsstugan när det bar till och att barnen var hänvisade till tåget när de i alla väder skulle ta sig till skolan. Var olyckan eller sjukdom framme var det också tåget som skulle bära till sjukhuset i Kiruna.
Så visst var det säkert skönt när landsvägen byggdes, livet blev så mycket enklare.
Det som griper läsaren mest är skolbarnens liv. Under en tid ordnades skolskjutsen i en personvagn som kopplades sist i malmtågen. Det fanns ingen konduktör i denna ensamma vagn. De små barnen fick stiga ombord, ofta utan perrong. Det var så högt till nedersta steget att de knappt tog sig upp och långt därframme skulle lokföraren i snöyran bedöma om barnen kommit på och våga dra igång tåget igen.
Efter en tid ändrade SJ rutinen och kopplade personvagnen för skolbarnen närmast loket. Då kunde lokföraren se om barnen kom på och av, men det utlöste en skolstrejk. Föräldrarna pekade på att den bräckliga kartonglåda som den gamla personvagnen liknade skulle mosas av det tunga tågsättet om tåget spårade ur. Till slut sattes rälsbussar in som skoltåg och allt blev så mycket bättre.
Boken skildrar livet längs linjen i olika skeenden. I inledningen påpekas att Malmbanans byggnad och tekniska utveckling, den "hårda" historien, varit föremål för många skrifter, men att det denna gång handlar om människorna.
Det är en bra utgångspunkt, men författarna har snubblat och fallit för frestelsen att återigen beskriva malmens historia, banans byggnad och stationerna. Det refereras till Nils Holgersson och till vetenskapliga skrifter. Det dröjer till sidan 66 innan det första vittnesmålen från just människorna vid linjen börjar återges.
Boken hade vunnit på att koncentreras just till det den vill berätta om och som undertiteln anger: "Minnen och människoöden längs Malmbanan 1930-1970". Då hade också bilderna fått bättre plats och då kanske det också blivit plats för bildtexter.
Ibland är det nödvändigt med förlagsredaktörer. Denna bok hade också haft fördel av en bildredaktör som bevakat bildernas behandling inför återgivningen i tryck. Nu blev det lite för grått.
Men dessa påpekanden ska inte skymma att Livet längs Linjen känns angelägen med vittnesmålen som ger en för många ny inblick i folkets historia, i detta fall den moderna historien i Norrbotten.
Så jobbar vi med nyheter