En skicklig miljöskildring
BOKMörker, stanna hos migAnn-Marie LjungbergAlfabeta förlag
Foto:
Det handlar om attentatet mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman som orsakade fem människors död. Tidpunkten var 3 mars 1940, och platsen Norrskensflammans lokal på Kungsgatan i Luleå.
Ann-Marie Ljungbergs Mörker, stanna hos mig, är ett försök att i romanform gestalta tiden och miljön i vilket attentatet begicks. Samt, vilket är romanens högst angelägna ärende, visa att terror varken är ett nytt fenomen och att dess utövare kan se ut på många olika sätt.
Romanen är växelvis berättad. Från tiden ungefär fyra månader före sprängningen av tidningen, och till den efterföljande rättegången mot de gripna april/maj 1940.
Det är en tid av annalkande storkrig. Sovjet har angripit Finland och med det väcks hos somliga en känsla av att grannlandets "sak är vår". I synnerhet hos svensk borglighet med positioner i samhället, som i Stalin ser en outsinlig källa som hotbild för att predika antikommunism och fosterlandskänsla ner helst tillfälle ges.
Paul Wilhelmsson, journalist på Norrbottens-Kuriren, är en av de som berörs av Finlands prekära situation och börjar engagera sig. Mannerheims land måste få stöd, och Sverige borde understödja dess kamp med trupp och vapen, är den alltmer brinnande Wilhelmssons övertygelse. Något han delar med den pålitligt antikommunistiske stadsfiskalen Dahlström i Luleå, som i sedvanligt rus i pianorummet på Stadshotellet till Wilhelsson säger: "Det du helst vill...är att leva för evigt".
Både Dahlström och Wilhelmsson är med i "kommittén". Bildad på restaurang Bodensia 1 januari 1940.
Ljungberg, född 1964 i Haparanda, är skicklig som miljöskildrare. Både av den som bygger konspirationen mot Norrskensflammans så kallade "prosovjetiska" verksamhet, och av ett yttre där Luleå som stad skildras. Och i de bästa stunderna får jag en 40-talsfilm i huvudet där bilder av människor i ett svinkallt Norrbotten rullar fram.
Allt medan världen stod i lågor.
Mörker, stanna hos mig är dock inget opus som tidsskildrare, i vidare mening.
Den tid som Ljungberg i romanens efterord säger sig velat berätta om är geografiskt nog så snäv och grund. Det 205-sidiga romanbygget hade behövts byggas ut så omvärldens larm kommit in i högre grad. De motsättningar som orsakade attentatet mot Norrskensflamman var ju, egentligen, bara en lokal variant av en världslig konflikt.
Frågan varför människor så till den mildra grad grips av Saken och till och med är beredda att riskera döda oskyldiga för den, får ingen fördjupad psykologisk förklaring i Ann-Marie Ljungbergs bok.
Det är huvudsak den gamla vanliga, lite grumliga, förklaringen som står till buds: Att vara en del av ett större mål. Tillhöra De utvalda. Eller tjäna Gud, fosterlandet (eller Mannerheim). Med flera.
Men när glöden falnat kan det som i Paul Wilhelmssons fall krasst visar ytterst handla om att hitta en mening med livet. I gänget, gruppen eller "kommittén" för Saken blev han något.
Behovet av gemenskap kan skapa terrorister.
Och därför kände Wilhelmsson, när hans chef på Norrbottens-Kuriren den 4 mars 1940 berättade att det var fred i Finland, "som om världen, själva tingen, har förenats i en enda lång sammansvärjning, mot honom och de andra".
Så jobbar vi med nyheter