Andrea Lundgren debuterade för några år sedan med en bildningsroman, I tunga vintrars mage. Den handlade om Riga, en liten kille som övergavs av sin mor och sedan aldrig riktigt kom på fötter. På lite längre håll var han släkt med de unga, hjälplösa män utan arbete (och nästan utan personlighet) som befolkade många noveller och romaner under 90-talet.
Lundgrens nya roman, Glupahungern, är en släktkrönika som lägger sig nära sagan, skrönan, myten eller legenden: träden har hjärtan som kan banka och slå och spoven på myren är filosofiskt lagd.
Hon har valt en stil som stryker under det här besjälade draget, med sinnliga detaljer, tunga omtagningar och pressade bilder. Men när det kommer till samtal, relationer, händelser och förlopp, är stilen i stället mycket realistisk och den tonen balanserar det naturromantiska.
I den sparsamma dialogen slår Lundgren ofta in en i det närmaste obegriplig dialekt från trakten. Hon flyttar sig mellan personerna, stiger in i dem men berättar ofta mer för ögat än för örat, filmiskt.
1949 flyttar Erik och Elina in i ett torp vid Luleälven. De får en flicka, Ingrid, som sedan blir mamma till Baba. Det är främst de två som drabbas av den glupahunger som gett namn åt boken. Det handlar om en särskild sjuka, en ”inre frossa” som uppstår i ”djupskogen”, en ”nervig känsla av livets otillräcklighet, av det egna sinnets dvala”.
Kerstin Ekman är väl den som bäst har skildrat det här tillståndet i sina norrlandsepos där de stora avstånden och det eviga mörkret deformerar själarna. Men Lundgrens glupahunger kan därutöver driva folk till självmord och vansinne. De känner sig kallade av Djupet.
Det handlar då om trolldom, mystik och magi, om hur naturen har makt att förvandla och förvända. Om ungefär samma krafter berättade förresten Stefan Spjuts i sin skräckroman Stallo för två år sedan.
Lundgren går raskt fram och gör strategiska nedslag i historien. Erik dödas av ett monster, Ingrid blir skogsbunden, tar studenten, startar handelsträdgård, möter och förlorar Simon, får Baba, som i sin tur möter och överger Lowe.
Människorna är på olika sätt instängda i sina liv och det så definitivt att inte heller läsaren får någon djupare kontakt med dem. Å andra sidan är kanske den invändningen orättvis; Lundgren vill ju skildra just fåordiga och kärva personer, de som är otillgängliga och oåtkomliga och liksom vänder språket ryggen. Det är ingen enkel uppgift.
”Det var bara lite som skulle ut”, säger Cecilia, som är den mest talföra i sällskapet, när hon djupt gripen fäller en tår. Mer blir det inte.