Det är 1950-tal och Kiruna och det handlar mycket om skuldkänslor i Lars Alms debutroman. Huvudperson är åttaårige Johan som, tillsammans med sexårige kompisen Tage, olovandes gett sig ner till bäcken för att leka. Olyckan är framme, men Johan berättar inget för en orolig omgivning, inte heller när han senare får frågor om vad som kan ha hänt sin kompis. Johan är en mussla, och förblir så långt upp i åren.
Det är ett sorts skydd, framväxt kanske ur den oro som bor i hemmet där fadern ofta tar till flaskan och är hotfull mot mamman, något som i bland slår över i fysiskt våld. Fadern, med jobb hos stans stora gruvbolag, håller indirekt hela familjen i en sorts fångenskap. Men en dag ställer sig Roger, Johans bror, frågan var hans gråt "ska ta vägen"? I frågan bor ett nästan självklart svar. Och det är våldsamt.
Lars Alm, uppvuxen i Kiruna och bosatt i Lainio och Saltsjöbaden, är en fena att skildra stämningar. Däremot är den yttre miljön, ett Kiruna á la 1950-tal, sparsamt skildrad, vilket är synd. Visst finns rader om de omtalade Julgransligorna och områdens så kallade motsättningar, inte så sällan klassrelaterade.
Pojken i bäcken är en sorts utvecklingsroman där också Johans mamma har en central roll. Hennes utveckling efter "långvarig äktenskaplig söndring", det vill säga skilsmässan från den våldsamma mannen, är minst lika viktig.
Men lite konstigt känns det när hon efter ny lägenhet, nytt jobb och dito arbetskompisar, tar över faders roll och börjar dricka sprit och träffa karlar, till Johans sorg. Trovärdigheten svajar lite tycker jag, fast okej, livet är ingen räkmacka och en på många sätt nästan inlåst människa som får börja leva...
Nåja, romanen rätar efterhand upp sig och blir mångdimensionell ur flera synvinklar. Det är habilt berättad debutroman som engagerar. Men jag vill ju att Johan tar steg ur skyddsbubblan och visar sina talanger, inte minst inom musiken som till och med den oftast smått berusade fadern kunde förstå fanns.
Johan är dock en som nästan alltid anpassat sig och ofta tiger still. Du ska inte tro att du är något-tänket fick han redan med modersmjölken, även om fadern inte sällan talat om vikten av stolthet kring att vara arbetarklass. Jante vägde ändå något tyngre i den kampen. Upp i åren blir boxning och upptäckten av litteraturen redskap i livets hårda skola för Johan.
Pojken i bäcken snabbspolas lite väl i slutet och lämnar därför en del att önska. Frågor hänger i luften utan svar, medvetet eller inte. Hur blev till exempelvis det samhälleliga efterspelet till den sexåriga pojkens död?
Att Johan med "ny kropp" och relativ självkänsla många år senare besöker platsen för tragedin, är en annan sak.
Jag sätter en slant att Pojken i bäcken får en uppföljare. Den läser jag gärna.