En säkert berättad roman

BOKI tunga vintrars mageAndrea Lundgren Natur & Kultur

Foto: Simon Eliasson

Kultur och Nöje2010-01-07 06:00
Jag är svag för barndomsskildringar. Vad det nu kan bero på. Man blir väl inte barn själv när man går in i sådana böcker och barnen i dem blir väl inte mer vuxna. Men den som läser bryter sig ut ur åldrarna och blir mer människa. Gissar jag.
Genom åren har många debutanter skrivit utmärkta romaner om barn, till exempel Jonas Brun, Daniel Sjölin, Lina Blikstad och Katja Timgren. Och nu kommer Andrea Lundgrens I tunga vintrars mage. Den handlar om Riga, en liten pojke som blir övergiven av sin mamma och får växa upp hos farmor och farfar i norrländsk glesbygd. Han är bara fyra när hon försvinner och söker ständigt efter henne. I en dröm ser han hur hon ger sig ut i snön, vaknar till och rusar efter henne, oklädd. Och ibland tror han att hon blivit bortförd på samma sätt som när råttfångaren i sagan lurade alla barnen att följa honom.
De gamla orkar inte med pojken men får ta hand om honom ändå. Pappan långpendlar.

I nästa avdelning har han växt upp och är nitton. Synd. Scenerna från barndomen är starka (det finns ett sådant längre avsnitt till). Men de har alltså fogats samman med tre andra partier som handlar om kärlek, ensamhet, svek och sorg. Där möter vi Riga som ung vuxen, en konstant livrädd person.
Lundgren vill förstås visa att den som tidigt blir övergiven får svårt att komma vidare och att den där första ensamheten spelar stor roll när vår identitet spikas ihop.
Hon har ett lätt, rakt, enkelt språk och ställer sig nära barnet när hon skriver utan att därför bli infantil.
Det är en svår balansgång, att ge ord åt ett barn som är fyra eller sju och samtidigt ringa in den vuxenvärld han inte ser. Det klarar hon bra.

På en kurs träffar Riga Charlie, en färgstark, expansiv och egensinnig tjej. Och Lindgren skriver lika självklart och rakt om den stora förälskelsen, den första tidens eufori och deras liv ihop i hans lägenhet. Så bara lämnar hon honom en dag, lika tvärt som när hans mamma en gång försvann och lika oväntat. Kanske får hon nog av att han bara ser henne, aldrig sig själv, inte den han är eller kan bli. Hon tröttnar i alla händelser på honom. Det gör nästan jag med, han är så maniskt osäker och inlåst i sitt snäva, neurotiska perspektiv. Han ska ju vara sådan men det begränsar efter hand berättelsen.
Riga blir totalt däckad men en räddande ängel från barndomen dyker upp i rätt ögonblick och försöker lyfta in honom i livet igen. Då svänger boken eller klyvs och handlar egentligen därefter mer om vänskap.

Vuxendelarna innehåller en rad introverta svartsjukescener, återbesök i barndomens landskap, ett par fester, kärlek på folkhögskola, rätt konturlösa studier och en närmast skräckromantisk slutscen. I tunga vintrars mage är en roman i det lilla formatet men logiskt byggd och säkert berättad.
I höstas ställdes den här sortens mer traditionella romaner mot sådana som på olika sätt bröt sönder språk och form och debatten blev rätt hätsk ett tag.
Men många menar nu att vi är på väg mot mer episkt inriktade berättelser i svensk prosa, mot illusion och realism och mindre av de experiment och innovationer som präglade 00-talet.
Riga är, för att nu vidga vyerna lite, en något yngre upplaga av den osäkre man som Johan Kling avbildade förra året i sin debutroman, Människor helt utan betydelse. Klings bok var intressantare så till vida att där fanns en starkare omvärldsskildring. Vi fick möta tusen buffliga mediemänniskor, en sorts buffloider. På lite längre håll är Riga också släkt med de unga, hjälplösa män utan arbete som befolkade många av novellerna och romanerna på 90-talet.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!