En bit in på Doris Dahlins Till mamma på mors dag kommer tanken att jag kanske inte borde recensera boken. Jag är man och hennes tredje roman handlar ju om relationer mor och dotter. Jag läste dock vidare och kunde 330 sidor senare konstatera att jag hade fel - och rätt.
Det handlar om Reseda och Elisabet, kvinnor vars mamma i Resedas fall lämnat jordelivet, medan Elisabets skröpliga moder lever på "hemmet" och alltmer till dotterns fasa går in och ut i sig själv i ett töcken av minnen och inte så lite verbal giftighet.
Och just minnen är viktiga i Dahlins roman, men det är långt ifrån trevliga sådana som dominerar i skildringen av relationen mellan mor och dotter. Och stundom tänker jag att författaren brett på rejält för att dramatiken inte ska riskera flyta ut i ointresse, för framför allt manliga läsare. Kanske har jag fel, det är hur som helst inget Bullerbyn hon berättar om.
Mamma är lik sin mamma, sjöng Siv Malmqvist. Städar, fejar och står i, och ska också vara älskarinna när karl’n läst..., hur den nu gick. Den goda Sivan sjöng inget om de outtalade kraven, förväntningarna och förmågan att skapa dåligt samvete, eller tystnadens vapen visavi sitt barn. Det är sånt Doris Dahlin skriver om i den efterlängtade nya romanen efter den hyllade Skammens boning från 2007.
Hon gör det bra som helhet, med ett trots allt mångbottnat perspektiv där inte minst klass får spela den roll den faktiskt har när människors beteenden synas bakom det sken de flesta av och till är ganska bra på att upprätthålla.
Till mamma på mors dag är som sagt ingen slätkammad historia lämplig för en stunds trivsam tillbakalutad läsning. Det är en roman som träffar solarplexus. Den har perioder av ältande, men som ändå leder framåt. Framåt mot något traumatiskt man förstår ytterst är orsaken till att Reseda, städerskans dotter, försöker kontakta kvinnan som har egen psykologimottagning i Stockholm. Kvinnan Elisabet är född i ett materiellt välbeställt hem, en plats där just Resedas mamma städade.
Dahlin skildrar kvinnornas trauman och inre sår på ett säkert och trovärdigt sätt, inte minst ambivalensen. Det handlar ju ändå om mamma.
Och i det sistnämnda kan vi väl alla, oavsett kön, känna igen oss.