Romanen Little Bee har fått en stor publik i flera länder och det hänger säkert samman med att den innehåller säljande ingredienser: en otrohetsaffär som får dramatiska följder, grovt våld i en annan del av världen och en intelligent och skarp dialog där vi kommer mycket nära ett par brittiska intellektuella.
Men framgångarna beror också på att engelsmannen Chris Cleave är en skicklig berättare, han växlar logiskt in tillbakablickar och lägger i rätt ögonblick på nytt episkt bränsle som dramatiserar denna sedelärande historia och för den framåt.
I fem av de tio kapitlen berättar tonårsflickan Little Bee om sitt liv. Hon har flytt från Nigeria och suttit inspärrad på en förläggning nära London i närmre två år när vi kommer in i handlingen. Där har hon lärt sig språket men inte som det talas på gatan utan mer som i fina böcker, sådana som folk inte längre läser. Hon har kort sagt blivit hängande mellan kulturerna, en livrädd person som inte riktigt hör hemma vare sig i England eller i hemlandet.
När Little Bee en dag av för henne obegripliga skäl blir utsläppt ringer hon genast till Andrew som hon träffade på en strand i Nigeria där han semestrade med sin fru, Sarah. Andrew skriver krönikor för Times.
Det är Sarah som berättar den andra halvan av historien. Hon är journalist och ger ut en skräptidskrift. I Nigeria hände något fasansfullt, det ledde senare till att Andrew tog sitt liv. Vi får samtidigt veta att Sarah miste ett finger under resan.
Cleave demonstrerar i stort sett på varje rad hur kulturkrockar och rasdiskriminering drabbar dem som flyr till England undan förföljelse. Krockarna är ofta roliga eftersom Little Bee berättar dem med så gott humör men diskrimineringen är hemsk.
Samtidigt har Cleave en förmåga att leverera både oväntade och hjärtskärande iakttagelser, han skriver extremt realistiskt med en uppsjö av skarpa detaljer. Efter hand får man se mer av det samtida England och de kretsar Sarah rör sig i. De skildras vanvördigt och spirituellt, ofta dräpande.
Jag tror väl inte riktigt på de fyra huvudpersonerna. De är så fantastiskt välformulerade, särskild då de hamnar i våldsamma gräl. När jag höjer blicken en tum från sidan blir jag misstrogen men sedan sänker jag den igen och läser vidare med stor behållning.
Little Bee skulle förmodligen bli en utmärkt pjäs. Men tydligen ska boken filmas. Frågan är väl om man då kan behålla det öppna slutet.