Kvinnan på stigen är en fristående fortsättning på Lars Alms debutroman "Pojken i bäcken" från 2015. Mycket känns igen i uppföljaren, fast här får vi följa huvudpersonen Johan upp i vuxen ålder med bas i födelsestaden Kiruna.
Skuldkänslor för tragedin med kompisen Tage lever kvar inom den uppväxande Johan, vars tidiga intressen mest snurrar runt musiken och bandet han spelar i. Bandet, The Zorros, vinner en uttagning och får åka till Stockholm och spela. Men det går inget vidare; "åk hem lappdjävlar", har någon av den tidens hemliga nättroll skrivit på den hyrda bilen.
Lars Alm har en förmåga att göra berättelsen om Johan levande, trots att jag med tiden förstår att det och det troligen ska ske. Inte minst gäller det Johans relation till modern, som rymmer mycket ångest men även små stunder av lycka. Boven i dramat är, som i "Pojken i bäcken", spriten. Det har blivit bättre, tycker Johan, men inte bra. Och mammans nya sällskap, Arne, gör det inte bättre. Det som börjar med ett litet glas, slutar inte sällan med fylla, bråk och ångest. Allt i en ond cirkel utan synbart slut.
Johan hatar sprit men börjar med tid ta lite vin vid "festliga tillfällen", för vin är ju något annat, som han säger. Och med det öppnas Pandoras ask för en karaktär som är velig och sällan kan ta konflikter utan rymmer stunder då livet kräver ställningstagande.
"Kvinnan på stigen" är både en vanlig utvecklingsroman och, eller kanske främst, en berättelse om hur arv och miljö formar människan, på gott och ont. Var det på förhand givet att Johan skulle få problem med alkohol och som vuxen man och pappa, efter sju sorger och åtta bedrövelser och slutligen egen insikt, behöva söka vård för alkoholmissbruk?
Lars Alms roman äger på det sättet hög aktualitet. Ångest är min arvedel, skrev Per Lagerqvist. Alla är vi barn av arv och miljö, men människans livsväg behöver för den delen inte vara predestinerad.
Kirunafödde Alms andra bok är nu inte en roman som enbart traskar omkring i säck och aska. Kärleken finns där som en tröst och fyrbåk, både när Johan bodde i Bläckhornet som ung, och i Snusdosan med Eva längre fram i livet. Och dess styrka är outgrundlig, inte minst när livsledan eller det dåliga samvetet satt sig på axeln.
"Du har en djävul på din axel. Ser du inte den. Det kommer gå dig illa", sa kvinnan på stigen till Johan, hon som gett romanen dess titel.
Jag hade gärna läst mer om henne, som de sa, blev tokig efter lillpojken Tages död. Kanske finns i den vaga gestaltningen fröet till en tredje roman från Lars Alms penna?