CG är författare, har nio prosaböcker bakom sig och är huvudperson i Hans Gunnarssons nionde prosabok, All inclusive. Men under de sista två åren har CG (men kanske inte Gunnarsson) drabbats av akut skrivkramp och söker därför ett ströjobb i en annons.
Efter ett tag får han ett erbjudande han inte kan tacka nej till: att skriva en roman som utspelar sig på Guadeloupe i Västindien och berätta om vistelsen där så att alla som läser boken får lust att åka dit.
För att samla intryck långflyger han till den exotiska ön och möter folk som badar, dyker, dricker hela dagarna, golfar, slappar, bränner sig och äter stora mängder mat. Och CG rör sig som de andra i texten där en berättarröst återger de samtal, röster, händelser och dialoger han uppfattar.
Gunnarsson är väl den i sin generation som har bäst hand med vardagen, med de alldeles vanliga ting folk talar om, tänker på eller företar sig. Och när han bygger upp ett förlopp eller vrider till en episod utgår han alltid från det liv vi lever, den värld vi går och står i.
Stilen blir i motsvarande grad realistisk och avskalad, bra lik de opersonliga och triviala samtal som personerna för, utan snygga formuleringar, sinnliga finesser eller starka bilder. Det hela blir talspråkligt, till synes frampratat.
Samtidigt skapar just den stilen en ovanligt stark närhet och närvaro. Det beror på att tonträffen är så total. Man hör lika mycket som man läser texten.
Ungefär vartannat kapitel handlar om CG och om hans försök att iaktta och förhålla sig till människorna och den exotiska miljön. I de andra avsnitten får vi möta olika resenärer i ett drygt dussin novellartade texter. De kan handla om bagateller – en man som glömt koden till kassaskåpet, två feta människor som talar om mer mat, en olyckskorp som får ett dörrhandtag i ansiktet. Men där finns också mer dramatiska händelser: en man som tar sitt liv, en skjutscen i det förflutna, en prostituerad som tjänar en bra slant, en kvinna som blir blixtförälskad.
All inclusive är alltså en roman om en roman, skriven till synes mitt i klivet, inne i själva turistfällan. Den liknar samtidigt en kollektivroman där man kan se hur vissa episoder binds samman med andra som när olika stigar eller vägar korsas och folk råkar stöta på varandra.
Mycket är outfört – och det är väl själva idén, att man får romanen som i en påse där en del bitar inte finns med. Ett par människor förlorar t ex livet men omständigheterna nämns knappt. I botten finns, det inser man före CG i boken, en plan eller en intrig som någon annan hittat på.
Konceptet kunde vara hämtat från en dussindeckare: avdankad spanare får en sista chans och blir inblandad i något mycket farligare än han räknat med. Men All inclusive är samtidigt en sorts halvfabrikat där de riktiga poliserna kommer in först i slutet och då för att inleda en diffus brottsutredning.