Äntligen något roligt från Ryssland!
Att läsa Ljudmila Ulitskaja är som att bäras fram av en lavin av ord, strömmar, drömmar.
Bra mycket muntrare än nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj men kanske inte fullt så djup.
Det gröna tältet är skrivet av en folkkär rysk författare som veterligen aldrig straffats med arbetsläger även om hon inte är okontroversiell i Ryssland.
Den här romanen handlar om de tre grabbarna Ilja, Misja (fast översättaren Hans Björkegren använder (che-ljudet och inte det mer naturliga sje-ljudet) och Sanja som tillbringar sina dagar i skolan där de får stryk av större pojkar eftersom de urskiljer sig som ett filosofiskt gäng och delvis är judiska.
De busar och drömmer om stora framtider som litteratörer och musiker och tiden är tidigt 50-tal, just när Den store ledaren avlidit, landet står still och den politiska ledningen är paralyserad.
Så småningom samlar man sig och genomför 1954 en viktig reform för Ilja, Misja och Sanja: Den tvåkönade skolan där flickor och pojkar får gå tillsammans. En sensation särskilt för pojkarna som ser kvinnohud och luktar sig till nakenhet, svett och kättja från flickornas omklädningsrum i gymnastiken.
Berättelsen utspelar sig i Moskvadistrikten Pokrovka och Kitaj-Gorod (Kinesiska staden) som för mig är välbekanta och litet obehagliga. Vid Pokrovka hade säkerhetspolisen sitt passkontor – och har fortfarande. När jag kom dit första gången på 80-talet var de uniformerade flickorna unga sergeanter, nu är de medelålders majorer men fortfarande stroppiga och röstar som alltid för den för tillfället rådande regimen.
Ulitskajas roman är tjock och myllrande av liv och karaktärer och Moskvaluft. Förlaget Ersatz trycker sina tegelstenar till romaner i Baltikum. De har väl lyckats kalhugga en del skogar där borta. Men det är bra att de håller på Ryssland när ingen annan gör det.
Jo, jag förstås.