Man ska inte på förhand bli avskräckt av den här bokens snirkliga undertitel, inte heller av ämnet i sig. Skulle det vara något som tar emot så är det bokens omfång eftersom 471 sidor brödtext och därtill 95 sidor notapparat och litteraturlista är minst sagt något att bita i.
Vad handlar boken om, frågar sig den nyfikne? Genomgående tema är Johannes Bureus, i svensk kortform kallad Johan Bure. Han var verksam under svensk stormaktstid fram till 1652 och brukar då bli ihågkommen för tre saker, som Gustaf II Adolfs lärare, som Sveriges förste riksantikvarie eller som drömmare och tänkare med mystik som kännemärke.
Så långt ser vi Bure i ett rikssvenskt perspektiv, för att inte säga ett europeiskt. Så långt stämmer det också med bokens långa undertitel. ”Stormaktstid” är lika med bl a trettioåriga kriget och Gustaf II Adolf liksom slaget vid Lützen, och som nämnts att Bure var krigarkungens lärare.
”Vidunderlig drömvärld” kan betyda åtskilliga av hans tankegångar. Där fanns änglar och demoner, liksom naturens hemligheter eller att runorna representerade urvisdomen. ”Profet vid dess yttersta rand” har inslag av Martin Luther, reformation och kampen mellan katolskt och lutheranskt vilken var högst aktuell under den här tiden. Lika mycket kan man se Bure som en föregångare till Olof Rudbeck, han med fantastiska teorier om att Sverige och Uppland var mänsklighetens vagga. Allt detta kan dagens publik uppfatta som snarast lärdomshistoriskt allmängods. I övrigt, ja vaddå...
Johan Bure hade dessutom en övrenorrländsk anknytning. Hans morfar hade tjänat som kyrkoherde i Skellefteå och själv var han mån om sitt nordliga ursprung. Med det kommer vi in på några avsnitt som föga nämns i Håkanssons bok men som vi kan stanna upp inför. Det gäller ”Buresläkten”, den som enligt Norrländsk uppslagsbok uppfattas som ”ett samlingsnamn för Norrlands mest kända släkt.” Den var rikt förgrenad redan under medeltiden och kan enligt Bures egna uppgifter föras tillbaka till 1100-talet. Just här finns en kontroversiell punkt. Många släktforskare vill gärna ta fasta på dylika uråldriga anor, andra däremot betvivlar uppgiften och efterlyser källmaterial liksom källkritik. Uppslagsboken ger därför en rätt neutral slutsats: ”Släktens ursprung i medeltidens dunkel kittlar vår fantasi men förbli kanske ändå aldrig helt klarlagt.”
Större framgång som historisk uppgiftslämnare hade Bure med samlingsverket Sumlen , vilket snarast är fältanteckningar från en resa i kustlandet i norr 1600-1601. Visst är materialet vildvuxet och osorterat men traditioner, fornlämningar och folkliga seder trängs på sidorna. Som längst kom Bure till Övertorneå där han bl a beskriver Särkilax kapell, det som vårfloden förde bort 1615. Dessutom stannade Bure under julhelgen i Luleå eller dagens Gammelstads kyrkstad. Då får han tillfälle att berätta utförligt om julens gudstjänster i sockenkyrkan. Och likaså, men då förmodligen omedveten om sprängkraften i uppgiften, noterar han ”alla bönder hafva sijna stugur vidh kyrkian på en plass the kalla Berghet, 2, 3, fyre, eller 5 om hvar stugu.” Detta är nämligen äldsta skriftliga uppgiften om kyrkstadsseden i Övre Norrland.
Om just denna sed berättar många guider vid vandringar i Gammelstad i dag. Samma uppgift serverade jag själv vid kungaparets besök i augusti 2013. Här sluter sig cirkeln på ett märkligt sätt. Johan Bure var Gustaf II Adolfs lärare i början av 1600-talet, dagens regentpar fick ta del av Bures berättelse om vad som hände på Berget drygt fyra århundraden bort i tiden.