Jag stötte på Jane Morén i höstas när jag läste Arbetarskrivares antologi Skarpt läge. Jag tyckte om tonläget och perspektivet underifrån, som trots vreden inte blev plakatmässig.
Hennes prosalyriska verk Ansiktet i händerna har en lite annan klangbotten. Här handlar det om den lilla privata katastrofen ställd bredvid omvärldens större katastrofer.
Det är en vanlig aprildag 2010 när Jane får ett telefonsamtal från mamma. Hon pratar konstigt och säger att hon inte kan koka kaffe.
Katastrofen som Jane blir varse drabbat hennes 85-åriga mamma stavas stroke. Livet blir aldrig mer sig likt.
Samtidigt spyr en vulkan på Island ut aska som förhindrar flygtrafiken. Mexikanska golfen slammas igen av olja efter att en av BP:s oljeplattformar exploderat.
Pelikaners kamp för livet i golfen blir för Jane en bild av mammans och hennes egen kamp mot stroken.
Ansiktet i händerna är poesi om förtvivlan och den lilla lågan som kallas hopp. Om man har egna upplevelser kring temat är boken definitivt något som kan röra upp minnen, på gott och ont.
Dess tre delar skildrar på ett träffsäkert sätt den smärta och känsla av otillräcklighet som sätter bo i Jane. Steg mot en ny tid måste ändå tas och mamman kämpar på: "du tränar envetet/målet är att kunna hålla ett papper", för att sedan lite längre fram reflektera över sin egen situation som hon känner är att bereda sig för den stora katastrofen, "Jag är som en häst/som står färdigselad".
Det fungerar utmärkt att lägga den lilla världens drama intill den stora. Allt blir så konkret med omvärldens kaos som fond. Jane Moréns förmåga att prosalyriskt skildra det hela imponerar.