Nu kommer de över Medelhavet i överlastade båtar. Under Andra världskriget flydde de undan den tysk fångenskap över svenska fjällen.
Statistiken berättar om 61 184 norska flyktingar under de krigsåren. Den berättar också om 4 000 ryska krigsfångar som flydde från tyskt tvångsarbete i Norge och Finland.
Alla klarade inte flykten, en av dem var den apoteksanställde Petr Alentsjikov från Leningrad.
Det är om honom som Cristina och Tore Öberg berättar i ett kapitel i den nya boken Landsfiskalen, om landsfiskalen Erland Ström i Jokkmokk.
Strax före midsommar krigsåret 1944 upptäckte några norska flyktingar den raserade kåtan vid sjön Virijaur. I den fanns kvarlevor efter två människor. Virijaur ligger alldeles intill norska gränsen och när de norska flyktingarna väl nått den svenska bebyggelsen kontaktade de polisen.
För landsfiskalen blev det till att bege sig de 23 milen från Jokkmokk till fyndplatsen. Vid denna tid fanns inga helikoptrar och inte heller sjöflygplan kunde anlitas. Först blev det fem mil med buss, sedan åtta mil med turbåt och från Kvikkjokk tio mil till fots i fjällterräng.
Landsfiskalen gick inte ensam den långa vägen. I sällskap hade han hustrun Helmi, sjuksköterska, gränspoliserna Börje Danielsson och Mauritz Erikson samt den 20-årige fjällföraren Karl-Aage Schwarzkopf från Osby, senare känd författare. Schwarzkopf hade en kamera med på färden.
När de kom fram till den nedrasade kåtan i Sirkasluokta fann de en uniformsklädd rysk flykting. Han låg utsträckt i kåtans mitt, insvept i en filt. Han hade en mössa på sig, två par skor som huvudkudde, vapenrock, två par byxor, två par kalsonger och två par strumpor. Det tydde på att han tagit på sig sin döde medflyktings kläder för att uthärda kylan.
I utredningen om fyndet skrev landsfiskal Erland Ström:
"Här låg de bägge av vilka den ene med till visshet gränsande sannolikhet ätit upp den andre, innan han själv dukade under."
Instuckna i torvväggen fann poliserna en plånbok med en liten anteckningsbok och en pennstump. I plånboken fanns två identiska foton på en rysk soldat med text på ryska på baksidan. I vapenrocken fanns också ett brev som landsfiskal Ström lät översätta.
Biskopen i Luleå hade bemyndigat landsfiskalen att förrätta begravningar i vildmarken när så krävdes. De grävde en grav på en torr sandås 700 meter från kåtan där kvarlevorna efter de båda ryssarna påträffats. Landsfiskal Ström förrättade jordfästningen och därefter hölls en tyst minut. Som gravvård restes en skifferhäll och graven smyckades med blommor.
Landsfiskal Erland Ström skrev ett brev till Sovjetunionens ambassad i Stockholm och rapporterade om fyndet och begravningen. Han fick senare ett tack.
Brevet som påträffats översattes. Det framkom att flyktingens namn var Petr Alentsjikov och i brevet hem till hustrun berättade han om krigsfångenskapen och straffarbetet i Nordnorge. I slutet av brevet fanns också anteckningen att de båda flytt omkring den 18 oktober och att de inte ätit på sex dygn.
Det visade sig att Petr Alentsjikov varit politruk vid 98:e skytteregementet inom Leningrads militärkommando. Han hade ställningen som biträdande chef och ansvarade för soldaternas militära skolning och lojalitet med partiet. Han hade rapporterats försvunnen den 1 maj 1942.
Adolf Hitler hade utfärdat en order att alla politiska kommissarier, politruker, omedelbart skulle avrättas. Petr Alentsjikov tycks ha lyckats hemlighålla sin identitet under den tyska fångenskapen. Politrukens uppgift var att se till så att soldaterna stred till siste man och inte lät sig tillfångatas. Nu hade han själv låtit sig tillfångatas.
I arbetet med boken Landsfiskalen gjorde Cristina och Tore Öberg efterforskningar om den döde politruken. De fick hjälp med en efterlysning i en rysk tv-kanal och det gav napp. 47-årige Alexander Alentsjikov från Astrakhan, nära Kaspiska havet, hörde av sig. Han var barnbarn till Petr Alentsjikov. Han kunde berätta att farfar arbetat på apotek i Leningrad, varit partikamrat med den kände Sergej Kirov, partisekreterare i Leningrad och en tid en av Stalins närmaste män, innan han mördades.
Efter att Petr Alentsjikov inkallats för militärtjänstgöring lyckades hans hustru med partiets hjälp fly med barnen från Leningrad, undan den tyska belägringen. Flykten gick just till Astrakhan, 200 mil bort.
I brevet till hustrun Anastasia beskriver Petr Alentsjikovs tillståndet innan flykten från arbetsläget i Nordnorge:
"Jag hade aldrig velat hamna i fångenskap. Jag är ingen förrädare min älskade, o nej. Vi hamnade i gryningen av unga år genomen förbannad förräderikupp i fiendens land."
De ryska krigsfångarna i Nordnorge sattes in i arbetet med att bygga ut infrastrukturen. 80 000-100 000 ryska krigsfångar rekvirerades och två tredjedelar hamnade i Nordnorge. Hitlers planer var att bygga järnvägar för att underlätta försörjningen av de tyska styrkorna i norra Ryssland. Krigsfångarna sattes också i arbete med riksväg 50, som fick namnet "Blodvägen" och nu är Europaväg 6.
I landsfiskal Ströms rapport till Sovjets ambassad 1944 berättade han också om andra ryska flyktingöden, däribland en ryss som kom att begravas i Porjus. 2005 hedrades denne okände soldat av Ryssland vid en ceremoni på kyrkogården i närvaro av ryska diplomater. Det avtäcktes en 200 kilo tung sten, huggen i röd granit i Burträsk i Västerbotten, på den okände soldatens grav.
Ambassadrådet Nikolay Pyatkov, försvarsattaché överste Alexander Prikhodko och konsul Sergey Torotenkov lade blommor på graven. Polacken Andreij Zsmal, bosatt i Porjus, sjöng en rysk sång.
Susanna Nordqvist, då 74 år, var som 14-åring med om begravningen av den okände ryske soldaten. Hon var också med om ceremonin 2005 och vittnade för NSD om flyktingtiden:
– Vi samer kände det som vi hörde ihop med flyktingarna, låste aldrig stugorna och vi såg till att det fanns mat om någon flykting skulle komma och som behövde mat och husrum.
För den politiske kommissarien som vilar i sandåsen vid Sirkasluokta blir det nog ingen minnessten i röd granit. Tore Öberg fick först en förfrågan från ryska ambassaden om möjligheterna att besöka platsen, men sedan svalnade intresset.
Vid krigsslutet befriades de ryska krigsfångarna i Nordnorge. 25 000 av dem fick ta tåget från Narvik till Karlshäll utanför Luleå i juni och juli 1945. Den svenska delen av hemfärden tillbaka till Sovjetunionen organiserades av svensk militär och Lottakåren stod för utspisningen.
I Karlshäll skulle omstigning till fartyg ske, men i väntan på fartygen blev det inkvartering i militära tält. I Folkets hus ordnades en tillfällig sjukstuga för de som led av sviterna lägervistelsen i Nordnorge.
Det fanns både kvinnor och män bland krigsfångarna, även barn som fötts under fångenskapen i Norge. Det var populärt bland luleåborna att cykla ut till Karlsvik och Karlshäll och stifta bekantskap med de tacksamma frigivna krigsfångarna. De var mycket glada och tacksamma över det svenska mottagandet, men de anade inte vad som väntade hemma i ett Sovjetunionen som fortfarande styrdes av Josef Stalin och där att ge sig och låta sig tas till fånga av fienden räknades som ett förräderi. Det visste den politiske kommissarien Petr Alentsjikov som frös ihjäl i kåtan vid Sirkasluokta och inte fick uppleva krigsslutet.