Det är vemodigt att läsa Staffan Westerbergs bok Elvaåringen. Ja, sorgligt.
För mycket i Staffan Westerbergs bok kretsar kring broderns död, och hur Staffan kom att leva i skuggan av den där förfärliga dagen då Lasse blev överkörd när han skulle plocka blommor till sin mor.
Modern repade sig aldrig och blev frånvarande i livet och spelade rollerna som värdinna, maka och mor illa, skriver Westerberg och noterar: "Jag var bara fem år då. Det som hände efter detta var inte värt att veta för min mor".
Och pappan, ja, han var liksom inte riktigt där heller och hade liten förståelse för konsten eller teatern. Det var ju ingenjör som Staffan skulle bli i faderns värld. Men det är också det som föder en teaterpoet.
För elvaåringen som växer upp i det ensamma disponentshuset i Svartön vill något annat med sitt liv än att bli ingenjör.
Men som i Westerbergs föreställningar kastas läsaren mellan det djupt melankoliska och det komiska - som i beskrivningen av hur han våldgästar Lars Forsell och spelar dockteater för honom. Eller när Westerberg med en skön självdistans noterar hur han inte vågar ta tillbaka en socka som hamnat i fel klädhög i herrarnas dusch "för då skulle jag avslöja mitt dubbla intresse för strumpor och yngre herrar".
Westerberg använder sig skickligt av elvaåringens blick och den vuxnes analyserande distans, fast han på något vis ständigt befinner sig kvar i elvaåringens gestalt.
Och språket är vackert och unikt. Poetiskt, i brist på en mer träffande beskrivning.
Precis som i Staffan Westerbergs föreställningar.
Och precist.
Som när han använder de utbrunna tändstickorna som metafor för de dagar som gått.
Staffan Westerberg har hunnit samla på sig en ansenlig hög av dagar som brunnit upp som irrbloss och lagts till livserfarenheten.
Men dessa dagar har inte bara lagts till hans liv - utan även blivit en del av vårt genom den fantastiska teatergärning som Westerberg givit oss.
Och Elvaåringen är ännu en av dessa berörande Westerbergska berättelser som lyser upp och lägger erfarenheter till våra liv.