Överallt där människor bott och bor har vi satt namn på platser, märkt upp naturen utifrån vårt sätt att se på den, vad vi vill ha ut av den, och hur vi minns platserna. Begreppet plats kan tyckas så självklart att man inte ens behöver fråga hur en "plats" uppstår. Där man har sitt hem, sitt bärställe, eller sitt favoritkafé, är uppenbara lokaler. Men vad händer i medvetandet när man står där och betraktar naturen? Detta verkar vara en utgångspunkt i Pernilla Berglunds andra diktsamling "Fälla".
/Jag är inte närmare din sanning nu. Stannar till invid sjön, sluttande fält/nedöver.Osäkerheten inför att använda, något aldrig tidigare brukat./Naturen heter något annat.Stämmer känslan i terrängen./
Det är som att diktjagets hela blick förändrats och nu upptäcker något som är en påminnelse om att det inte är människan som definierar naturen. Försöket att hitta den där "sanningen" ger en slags främlingseffekt, där diktjaget måste distansera sig från det sedda, för att verkligen komma det nära.
När "platsen", som den vanligen uppfattas, sålunda uppenbarar en av människan oberoende dimension, så startar en process där diktjaget går igenom sina älskade platser.
Geografiskt befinner sig dikterna ofta högt upp i Vindelälven, men andra landskap anas också, som verkar mer knutna till diktjagets nutid. Det förflutna definierar sig i form av hur förändrade platserna ter sig, över tid.
Och här någonstans börjar det jag uppfattar som tesen i "Fälla": En plats som man minns finns alltid kvar, även om den är förändrad eller t o m borta. Att besöka en plats man inte sett på länge är då att jämföra minnets arkeologi med verkligheten.
I den jämförelsen kan man mäta sig själv och få sin identitet speglad. /Jag upplever tystnaden som tystnad. På baksidan av bagarstugan/inspekterar jag sprickorna i fönstren, hur allt innanför säkert är sig likt./I boden staplar av ved redan jag är mig själv längre./
Språket skriver platserna, definierar dem, fryser speciella ögonblick som är "platsen". Språket har ju också makten att skapa fiktiva platser. Och kanske det är så att så fort man satt ord på en plats så är den fiktionaliserad, i och med att urvalet av beskrivningar alltid är subjektivt.
I Berglund-land ligger tiden ibland som ett förstoringsglas över markerna, ibland som ett filter eller ett sediment som skymmer. Bedriften Berglund gör här är att hon förmedlar ett språkteoretiskt perspektiv (hur språket definierar en plats), med själva gestaltningen av platsen. Dikterna kan därför läsas på olika sätt, och öppna nya dörrar till betraktande och seende.
/Formar mig i metallen, skiftningar av ljusare och mörker. Närmast/ vägkanten, mötesplatsens järnstolpe, bilarnas ljussken i olika körriktningnar,/lyser upp skylten och sedan vidare. Denna kurva, krönet, precis där det finns en uppfart mot Fälla, släktplats och en genväg hem./