Hur lång är din arm, frågar Anna Åsdell och ger sig ut i publiken med sitt måttband.
66 centimeter. Och din då? Hon mäter nästa förskrämda besökares armar. 62 centimeter. Det var ju olika, konstaterar hon.
Pjäsen Annorlunda handlar om människor. Om att vara lite eljest i förhållande till alla normala människor. Men de normala människorna syns inte till. Det visar sig att inga i publiken har lika långa armar. Inte lika breda pannor heller för den delen. Fast nästan lika långa är armarna i alla fall. Kanske de normala människorna har nästan lika långa armar. Eller är alla annorlunda och bara en normal?
Blandningen av samiska och svenska är lika naturlig som effektfull. Det finns ingen anspelning på konflikt vare sig mellan språk eller kultur. Konflikten ligger istället i fördömandet av andra. Varför ger vi oss själva rätt att förkasta någon annans sätt att hantera sitt liv? Finns det ens någon som är normal?
Anna Åsdell spelar inte upp fem gestalter - hon är verkligen fem olika gestalter. När hon som den ångerfulla modern till Stor-Stina skrattar åt något i sin egen sorgliga berättelse, då känns det som om hela världen ler. Då hon våndas över vad hon inte gjort borde varje åskådare ha en klump i magen. Scenen blir nästan osynlig när hon går så nära. Hon känns in på bara skinnet när hon sjunger likt nåjden med de omtalade krafterna.
Ljudet av den sprakande brasan förstärks när Anna lägger på mer ved, trots att veden är osynlig. Ljudeffekterna är målande och förflyttar handlingen från scen till scen. Det finns röster som väcker drömmen om fjället till liv, så verkligt att det nästan doftar myr och mark. Pjäsen är så skickligt planerad i minsta rörelse. Ett litet slag med käppen i marken förstärks i musiken. Ryggsäcken spelar både rollen som röd tråd och en melodi när den har nya berättelser att delge.
Det kan märkas att pjäsen kommer att spelas för skolklasser vilka även kommer att erbjudas att reflektera över olikheter, efter föreställningen. När Anna vill att publiken skall skrika nej på samiska tillsammans med henne, känner jag att det inte riktigt fungerar i en kvällsföreställning. Vi tiger alla in i det sista. Däremot kommer troligtvis flera föräldrar att få lära sig både nej och jag vill inte på samiska av sina barn, efter barnens teaterbesök.
Att lämna föreställning känns tomt, som att lämna ett rum där någon såg just mig. Och kände man sig inte annorlunda när man kom till teatern - så vill man vara det när man går hem.