En pitebo födde demokratin

November är en trist månad, men i Per T Ohlssons bok är den årets mest spännande. Det var då vi fick demokrati och för den kan vi tacka en pitebo och en skåning. Pitebon var Nils Edén och han har en gata uppkallad efter sig i hemstaden. När vi som gymnasister på Christinaskolan läste gatuskylten visste vi inte vem det var. Det säger en del om ämnet historia i skolan. Jag vet inte om dagens gymnasister är kunnigare.

Demokratins självaste födelsedag fastställer Ohlsson till den 15 november 1918. Då ringde statsminister Nils Edén till ecklesiastikminister Värner Rydén och bad honom komma förbi hans tjänsterum. Ett möte mellan liberalen och socialdemokraten. Edén var bedrövad över utsikterna för rösträttskampen, att han inte skulle få med de liberala lantmännen.

Edén vädjade till Rydén: ”Kan du garantera att ditt parti följer sina representanter i regeringen?”. Det gjorde Rydén och ”under djup rörelse tryckte vi därefter varandras händer”, skrev Värner Rydén i sina memoarer.

Per T Ohlsson konstaterar att under dessa sekunder i kanslihuset sammanstrålade ett folks demokratiska förhoppningar när liberalen och socialisten fattade varandras. Sedan gick det hela vägen. Rösträttskämparna fick både kungen och storfinansen med sig och högern kunde besegras.

”1918” är en intressant läsning i 2017 års perspektiv. Sverige var inte progressivt när det gäller att införa demokrati. I omvärlden gick det snabbare och svenska regeringsföreträdare fick nästan skämmas när de besökte andra länder och rösträtten kom på tal. Till och med i det ryska storfurstendömet Finland hade kvinnorna fått rösträtt och det redan strax efter sekelskiftet.

I Sverige var det högerpartiet som stretade emot in i det sista. 1918 hade det varit otänkbart att liberalerna skulle ha bildat en allians med dessa kramare av gamla privilegier där pengar gav rösträtt. Boken kan vara nyttig för dagens liberaler. Den är också så avslöjande om dagens högerrevisionism, som reviderar historien och hävdar att högerpartiet kämpade för rösträtten.

Ohlsson tecknar också bilden av klokskap när allt stod och vägde. Det var usla tider och det hade varit hungerkravaller både i söder och på Seskarö. En revolution hotade och militären beslagtog de värnpliktiga soldaternas slutstycken. För säkerhets skull, för vänstersocialisterna var starka bland de värnpliktiga. Gustav V hade packat väskorna för att vara redo att lämna landet.

Men så fanns han där, Hjalmar Branting, som stod emot radikaliseringen i det egna partiet. Med ett smart politiskt drag eliminerade han monarkins avskaffande från dagordningen. Kvar av det kravet blev det ett till intet förpliktande punkt i partiprogrammet. Monarkin skulle nämligen bara kunna avskaffas genom en folkomröstning.

”En mer resolut demokrat – och antikommunist - än Hjalmar Branting 1918 får man leta efter”, konstaterar Per T Ohlsson.

Sedan hände det ju också så mycket annat det där året 1918. Ransoneringen pressade befolkningen. Spanska sjukan härjade med 27 000 dödsoffer. Världskriget fick sitt slut, men i Finland pågick inbördeskriget med tysk inblandning. I Morjärv internerades finska rödgardister.

Men det var just i månaden november steget togs, för demokratin och det nya Sverige som sedan skulle bli en välfärdsstat. Och det var ju så nära att utvecklingen hade tagit en annan väg om vi inte hade haft denne pitebo Nils Edén, stockholmaren Hjalmar Branting och så skåningen Värner Rydén i landets ledning.

15 november är en dag värd att fira.