En påstådd drift med genren
BOKJoar TibergAnsvaretAlbert Bonniers förlag
Foto: Staffan Jofjell
För mig är språkmaterialism som lyrisk nutida genre innehållets död till formens fromma, det vill säga formen och idéinnehållet tillåter vad som helst att rymmas på sidorna, bara författarens intention kommer fram. Till det kan en deklaration räcka, till exempel "att inte använda metaforer", eller att ha sin hemvist i författargrupperingar som i andra forum för fram sina idéer om språket och lyrikens funktion.
I det senare fallet blir tolkningen av författarens dikter i språkmaterialistisk riktning, vilket verkligen underlättar för poeten, som kan skriva i stort sett vad som helst på sidorna, och kritikerna börjar ändå läsa in så mycket mer än det.
Man kan kalla det för kejsarens nya kläder. Man kan kalla det för vad som helst.
Joar Tibergs tegelstensdiktsamling är till omfånget lika tjock som sin metaforiska förebild, men om man byter ut tegelsten mot lättbetong, eller kanske hålsten, så stämmer metaforen bättre. Det är otroligt lite text, kanske bara två sidor om man slog ihop det, på de cirka 500 sidorna som var och en är paginerad med siffran 7. Jo, man fattar att det hakat upp sig. Men vad är poängen med det? Den utsagan är inte intressantare än Magrittes Ceci n´est pas une pipe, som titel på tavlan med pipan.
Formen till trots - en armé av sidor, och bara någon enstaka fotsoldat- så finns det innehåll i Ansvaret. Tiberg lånar sin stil från det informella, från mailandet och bloggandet, uppblandat med citat från det egna anteckningsblocket, eller enstaka hugskott. Jag ser ingen särskild distans eller självironi i det, utan där sällar sig Tiberg till det han möjligen belackar; det extrema framförandet av den privata sfären på den offentliga scenen, för den som har tillträde till den.
Kritiken mot genren, vilken tycks vara en stor del av detta diktprojekt punkteras därför av de få utsagor som finns.
Hur mycket Ansvaret kommer att förändra språkmaterialismens utveckling eller inriktning är omöjligt att säga. Han är ju inte den förste som använder påstådd drift med genren som verktyg, och kanske det uttrycket snarast är gängse och ett framgångsrikt retoriskt vapen. Om debatt uppstår om boken så finns alltid två argumentkategorier att stå på: Jag var allvarlig/jag skämtade bara.
Om jag skulle citera ur diktsamlingen, så kunde en tom sida duga lika väl som en med tryckta tecken på. Tystnaden som uttryck använder sig Tiberg understundom av som estradpoet, så det kan tjäna som exempel även för kritikern. Jag nöjer mig därför med att avsluta, med hälsning både till Tiberg och Magritte: ISBN 978-91-0-012249-2.
Så jobbar vi med nyheter