Jag läser till att börja med Ulf Karl Olov Nilsson nya bok Brukaren som en parodi på den självbiografiskt orienterade, mediekänsliga produkt, som ofta toppar en artists eller kändis varumärke/CV. Nilsson har ju själv tassat omkring i de markerna, i sin förra bok, med Caroline af Ugglas. Det är förstås omöjligt att säga, utan Nilsson egen utsaga, om Brukaren är en reaktion eller fortsättning på det spåret. För mig är i alla fall de essä-liknande små kapitlen inte menade att läsa bokstavligt.
Det är som att Nilsson antar olika skepnader, eller kombinationer av fiktivt och icke-fiktivt jag, för att diskutera det som ändå verkar vara den springande punkten i Brukaren: människans omedvetna, och om man kan klara sig utan det (!).
Ett av röstjagen i texten har läst en roman där huvudkaraktären tappar just sitt omedvetna, och råkar ut för en följd av märkliga händelser. Brukaren kan lätt läsas som utsagor från olika källor, varav samtliga saknar den psykologiska identitetsförankring som det omedvetna ger oss (utan att vi vet om det...). Men någon bok om galenskap är inte Brukaren, även om det finns en hel del fallbeskrivningar i den, och sånt som kanske föreställer avskrifter av terapisamtal.
Man kan till och med misstänka att den förmodat självbiografiska "dikten" Barndomstolen, är en samling urklipp från andras berättelser.
Vill man kan man läsa Brukaren som en diktsamling, vilket också ett av kapitlen föreslår. Då framstår förstås varenda utsaga i boken i ett annat ljus och får en annan tolkning. Men när Nilsson i omgång efter omgång bryter ner den läsart han byggt upp i steget innan, så tappar åtminstone jag intresset för att försöka luska ut vad som är vad. Karl’n får väl säga vad han har lust till, tänker jag. Om han sen vill få läsaren att tro eller tvivla, inte tro eller inte tvivla på utsagorna, så har det väl inte någon större betydelse. För min del är det lika ointressant som öppna slut i filmer; brist i manuset.
Så var det dags för det obligatoriska citatet. Jag väljer texten på baksidesfliken: "Ulf Karl Olov Nilsson, född 1965 i Umeå, verksam som poet och psykoanalytiker, i redaktionen för tidskrifterna Glänta, OEI, och Arche." Man kan notera den lilla syftningsglidningen mellan professionen och var den utövas. Säkert finns det många både tidskrifter, tidningar och böcker som behöver psykoanalys. Jag avstår dock i Brukarens fall.