En äldre kvinna bara försvinner när hon och hennes man ska ta tunnelbanan i Seoul. Det hela är ett mysterium. Lämnade hon kanske stationen självmant?
I första delen av den sydkoreanska författaren Kyung-Sook Shins roman Ta hand om min mor berättar äldsta dotter om hur de förgäves letar efter modern, hur de delar ut flygblad, knackar dörr, talar med tipsare och letar på sjukhus och härbärgen.
I nästa del möter vi äldste sonen, moderns favorit, och sedan följer makens version. De rannsakar sig själva och deras berättelser är laddade med smärta och skuld.
Vi får ganska snart klart för oss att modern förändrades och tidvis tappade greppet om sig själv när de fem barnen bröt upp och lämnade hemmet. De blev ju vuxna och gick ut i sina egna liv och tappade delvis kontakten med henne.
Då och då talar barnen med folk som säger sig ha sett den försvunna. De uppger att hon var i ett rätt ömkligt tillstånd. Om det nu var hon.
Det blir efter hand ett underbart porträtt av en stark kvinna som höll samman sin familj och vårdade alla, en sorts urmoder. Men samtidigt var hon egensinnig och styvnackad, både vidskeplig och klarsynt. I sista hand blir de osäkra på vad hon egentligen tänkte om sitt liv. Ett äreminne förstås, men sammansatt och inte bara lovsång.
Shin ger också en övertygande bild av sydkoreansk vardag under en tid när landet snabbt moderniserades. Hon fogar samman en rad närmast filmiskt återgivna scener som hålls ihop av en nästan våldsam kärlek till barnen.
Föräldrarna arrangerade äktenskapet, minns mannen som berättar om deras liv under de första åren. Han svek henne ständigt, lämnade under långa perioder hemmet och levde en tid ihop med en annan kvinna.
Det är ett listigt grepp att låta centralpersonen försvinna ur berättelsen och låta det uppslaget bestämma strukturen. Shin lämnar också länge frågan om vad som egentligen hände henne öppen. Men i den avslutande delen får vi ta del av moderns tankar och då ger hon en del svar på våra frågor. Det är egentligen onödigt, tycker jag. Dessutom känns det avsnittet, liksom ett epilogslut, bitvis lite sentimentalt. Det kan man inte säga om berättelsen i övrigt.